Med den skillnaden att hans rollfigur inte är något vänligt monster, inte ens en udda excentriker, utan snarast en lågmäld modern motsvarighet till Geoffrey i "Game of thrones".
John du Pont är den svagbegåvade arvtagaren till en enorm familjeförmögenhet som bestämmer sig för att försvara den amerikanska hedern genom att träna ett brottarlag med OS-guld som mål.
Det låter ju glatt, men det ständigt gråtunga novembervädret avslöjar tidigt att den här verklighetsbaserade historien bara kan sluta i tragedi.
Du Pont bjuder in bröderna Mark och Dave Shultz, två OS-medaljörer, och utlovar träningslokaler och försörjning, i utbyte mot att han får bli deras högst inkompetente ledare.
Den smartare av bröderna, Dave (Ruffalo), är skeptisk. Men Mark (Tatum) hugger som en utsvulten fisk efter betet. För medan storebror är begåvad både med familj, tränarjobb, och ett charmigt yttre, så är lillebror Mark bara en fattig, osynlig muskelmassa - älskad bara av bror sin.
Brottningsscenerna där just de två möts är fantastiska, fyllda av en sällsam innerlig ömhet. Men lika vacker som syskonkärleken är, lika hemskt är det att se hur obehaglige Du Pont allt mer börjar att äga Mark.
Samtidigt tecknas karaktärerna med lite för skarpa penseldrag för att matcha den annars så grå realismen. Du Pont är ond. Dave är god. Mark är svag. Daves fru verkar sympatisk, men har inte fått en enda vettig replik.
Därutöver har filmen försetts med en lite oklar patriotisk tematik som mest känns påklistrad.
Det är synd. Här finns ju faktiskt både en isande stämning och lysande skådespelare. Hade mängderna i receptet bara justerats lite, hade resultatet kunnat bli genialiskt.
