"Folk tror att vi är gifta"

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Lotta Bromé.
Foto: Mikael Sjöberg

Efter en lång mammaledighet gjorde hon nyligen comeback i radion.
Här berättar Lotta Bromé, 43, om glädjen över dottern, vänskapen med Carl Jan och varför hon inte ser sig själv som en förebild i gayvärlden.


En av hennes egna förebilder är Dolly Parton – countrydrottningen som är så mycket mer än ett par stora bröst och en blond peruk.
– Hon är smart, hon har verkligen lyckats maskera sig.
Lotta Bromé är tyst ett par sekunder. Sedan säger hon att det händer att människor uppfattar även henne som någon annan än den hon är.
– Folk tror att jag är så himla tuff. Men det är jag inte.
Ända sedan genombrottet med ”Sommartoppen” i slutet av 80-talet har hon varit en av Sveriges främsta radioprofiler.
Som programledare för P4 Extra kastar hon sig mellan högt och lågt under två timmars direktsändning. Dagen då vi ses har hon intervjuat Peter Stormare, en pollenexpert och strippan som fick sex-sms av Finlands utrikesminister.

Vi ses på en eftermiddagssömnig pub i närheten av hennes hem på Södermalm.
Hon anländer en halvtimme sen med andan i halsen, blev kvarhållen på redaktionen. Det händer ofta.
– Med det här jobbet tycker jag att man jobbar dygnet runt, säger hon. Jag märker en stor skillnad mot när jag var mammaledig och var helt koncentrerad på att vara med Bonnie. Då stängde jag av nyhetsflödet. Det var en skön känsla att inte behöva ta del av allting.
Hur ser en vanlig morgon ut för dig?
– På barn-tv har jag lärt mig att man ska säga: ”God natt, sov en hel natt!” I bästa fall funkar det. Bonnie vaknar alltifrån sex till halv sju och då är det vanliga morgonbestyr. Jag försöker läsa morgontidningen, se lite grann vad som hänt och prata med producenten på telefon. Och samtidigt se till så att hon mår bra. Sedan kommer hennes pappa (Henrik Olsson) och är med henne, eftersom han är pappaledig. Då drar jag till jobbet, i bästa fall är jag där vid halv nio.
Lotta Bromé medger att hon var ”lite nervös” inför återkomsten till radion.
– Det har funnits stunder då jag tänkt att jag skulle bli den perfekta hemmafrun. Men en del som känner mig skulle nog tvivla på det.

Hon skrattar till. Ett kort skratt, nästan ljudlöst. Sedan blir hon allvarlig igen.
Att göra den här sortens intervjuer är inget hon njuter av.
Men hellre det än tidningsartiklar som spekulerar om hennes kärleksliv, eller smygtagna bilder på hennes dotter.
– För mig är det obegripligt att man tjuvtar bilder på småbarn och publicerar deras ansikte. Det hände ganska nyligen, en av skvallertidningarna publicerade en sådan bild på Bonnie. För mig blir det ett övergrepp där jag inte kan försvara mitt barn. Den där bilden gjorde mig fruktansvärt ledsen, förtvivlad. Hon är ett oskyldigt barn som inte ens är ett och ett halvt år gammal. Hon hade ingenting med de skriverierna att göra, hon hade ingenting i den tidningen att göra.
Apropå mediebevakningen av dig och ditt liv: Vad tycker du om uttrycket ”att komma ut”?
– För min del var det ju inte fråga om att komma ut. Jag blev utkastad av Se & Hör som inte respekterade att jag ville komma ut i min tid. De kastade ut mig genom smygtagna paparazzibilder på mig och min dåvarande flickvän när vi var på semester för att fira min mammas 65-årsdag. Något liknande har inte gjorts varken förr eller senare. Varje människa måste ju få sin tid på sig att ta reda på vem han eller hon är. Det är min ensak om jag är bisexuell eller inte, eller hur jag lever. Man kan inte göra på det sättet som de gjorde, det kan få sådana konsekvenser som de inte har någon aning om.
Vilka reaktioner mötte du efteråt?
– Jag hade turen att få ett väldigt bra bemötande. Men det är viktigt att veta att den största motståndaren var jag själv. Om alla tycker att det är okej, men att jag inte är lugn med känslan – då blir det ännu jobbigare för mig själv. Då blir det som att det är något fel på mig.
– Sedan är det en sak att leva som gay i en storstad som Stockholm, på landet är det kanske inte alls lika lätt. När jag för första gången blev förälskad i någon av samma kön var det en katastrof. Det var en helt annan tid. Det fanns inga förebilder över huvud taget då.
Och nu förväntas väl du vara en förebild i gayvärlden?
– Det är jätteroligt om jag kan vara en förebild för människor, men jag tror inte att mitt så kallade kändisskap eller vem jag är någonsin har handlat om det. Jag definierar inte mig själv utifrån sexualitet över huvud taget. Jag är Lotta och jag är mamma och jag är programledare. Det är jag, liksom. De andra epiteten är det andra som sätter.
– Jag får tackbrev och glada tillrop från alla sorters människor, i alla åldrar. Det handlar om att jag är en förebild i mitt sätt att vara. Det har inte ett skit med sexualitet att göra, faktiskt.
Hur har du bemötts som mamma?
– Som vilken mamma som helst. Det enda negativa som hänt var att jag fick ett väldigt dumt skämt på QX-galan, av alla platser. På ”hemmaplan” trodde man väl att man skulle gå säker. Här har man gått igenom en graviditet och en förlossning och blivit behandlad som vem som helst – och så går man på en så kallad gayfest och får höra något fånigt skämt. Det gjorde mig jätteledsen, men man kommer över det också.
Det har gått några år sedan du och Carl Jan Granqvist var publikfavoriter i ”På spåret”. Trodde någon på allvar att ni var ett par?
– Jättemånga. Det var ju löpsedlar om det i stort sett varje vecka under en period. Folk tror ju det fortfarande. Folk tror att vi var gifta och att vi skiljt oss. En dam stod och blängde ett tag innan hon kom fram och sa: ”Jag vet att Carl Jan var gift. Innan han träffade dig.” Då var jag en äktenskapsförstörerska. Och Margareta Winberg sa till mig: ”Jag kan viga er på ambassaden om ni vill. Ni kan bo på ambassaden också, jag har ett extrarum där.”
– Det var rätt harmlöst alltihop, det var bara att le åt det. Jag älskar Carl Jan och han älskar mig. Han är en av mina allra närmaste vänner, han är fadder till Bonnie också. Men däremot har vi aldrig varit tillsammans.
Det finns väl en kemi mellan er som folk uppfattade?
– Ja, och de som känner Carl Jan säger snarare: ”Ni är som syskon, ni är så lika i sättet.” Vi kompletterar väl varandra. Jag har väl en del kvinnliga sidor som han saknar, han har väl en del manliga sidor som jag saknar. Och tvärt om.

Det går undan när man intervjuar Lotta Bromé. Antingen svarar hon rakt och välformulerat, eller så säger hon bara att ”det vill jag inte prata om”.
Hon duckar för det mest privata, konstaterar att hon vill ha en sfär för sig själv och sina närmaste och att hon aldrig aktivt sökt något kändisskap.
Det går igen i de karriärval hon gjort, menar hon. Och kanske även i att hon trivdes så bra under mammaledigheten.
– Det primära för mig är inte att synas, utan att göra något jag tycker om. När jag gick från P3 till Radio City i början av 90-talet var det många som frågade hur jag kunde gå från att ha stor publik till en liten, smal reklamkanal som ingen lyssnade på. Men sånt har aldrig varit ett problem för mig.
Samtidigt är status viktigt för många människor, säger jag, inte minst i hennes bransch. Syns man inte finns man inte.
– Ja, men är det inte status att vara en bra mamma? Det är det för mig, svarar Lotta Bromé.
– För mig är det jättestatus när Bonnie kommer och pussar mig på benet när jag står och lagar mat. Eller när hon ler mot mig på morgonen. Eller att hon är en väldigt social människa. Då känner jag att jag gett henne sådan trygghet att hon vågar möta världen – det är väl status, om något.

FAKTA

Namn: Lotta Bromé
Född: 18 december 1964.
Familj: ”Ja.”
Bor: Lägenhet på Södermalm.
Gör: Programledare i radio och teve.
Känd från: Radioprogram som ”Sommartoppen”, ”Efter tre”, ”Klang & Co”. Har varit programledare för ”Söndagsöppet” i SVT. Julvärd 2003.
Ser på tv: ”Premier League-fotboll och BBC Food.”
Lyssnar på: ”Soulmusik och Peter LeMarc. Och så brukar jag lyssna på P4
Extra på kvällen, för att se vad som kan göras bättre.”
Läser: ”Just nu en ganska allvarlig psykologibok om att bearbeta sorg.
Kompletterar det läsandet med Dolly Partons självbiografi.”
Starka sidor: ”Att jag är närvarande och att jag har empati. Och så är jag en snäll människa.”
Svagare sidor: ”Konflikträdd, kan ha svårt att säga ifrån ibland.”
Gillar: ”Att laga mat och ordna middagar.”
Ogillar: ”Oärlighet. Osanningar. Och att bli tagen för given.”
Dold talang: ”Skriver låttexter.”
Aktuell: Måndag-torsdag klockan 13.05-15.00 i ”P4 Extra”, Sveriges
största radioprogram.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.