”Filmen har fixerat sig vid Elvis juckande skrev”

Man skulle kunna beskriva upplevelsen som en rastlös musikvideo på 159 uppmärksamhetskåta minuter, eller som en befriande respektlös skildring av en artist vars eftermäle antagit groteska proportioner.

Själv har jag svårt att välja, för det var längesen en film lämnade mig så ambivalent.

Men att en stjärna fötts i och med Austin Butler i huvudrollen, det råder det inget tvivel om. Det finns knappast någon mer sönderimiterad idol än Elvis, och ändå känns Butler som en uppenbarelse. 

Han inte bara sjunger själv, utan sätter fylligheten i rösten och framför allt hur Elvis kropp genom åren transformeras från ett slags suggestiv energi till tung och stum. 

Scenen där ett publikhav av unga tjejer drabbas av ett kollektiv sexuellt uppvaknande är förtjusande kittlande.

Samtidigt känns det ibland som att filmen fixerat sig vid Elvis juckande skrev, hans putande läppar och glänsande lugg. Det erotiskt och lätt androgyna underbarnet får all uppmärksamhet, medan det knappt syns ett spår av de sista årens fetma, smörgåsfrosseri och överdimensionerade hamburgare.

Då är ”Överste” Tom Parker desto mer uppblåst. Det är ett djärvt grepp att Luhrmann låter den hatade managern vara berättare i den här tragiska sagan. Men konceptet förblir märkligt outnyttjat, och faller till slut på att varje möte med Parker känns som att se Tom Hanks fångad i en svullen paddas kropp.

Baz Luhrmann brukar anklagas för att göra filmer som mest är spektakulär yta, utan substans. Här är det bara delvis sant: När Parker för säkert sjuttonde gånger utbrister: ”Är han vit!” Inför Elvis första hit, så gränsar det till pinsamt. 

Men i längden så skapar filmen en fin förståelse för Elvis svarta rötter. Att många av låt-klassikerna dessutom fått en hiphop-inramning kan säkert uppfattas som hädiskt av de bokstavstrogna. Men det må vara hänt. 

Trots allt har det gått 45 år sen ”The king” tragiskt gick bort. Endast de som är närmare 60 eller äldre kan därmed ha några egna minnen från hans karriär. Resten är slitna historier. Ur det perspektivet känns detta ändå som ett piggt sätt att återuppfinna Elvis glöd för lite mer ovetande generationer.