”X&Y” balanserar på gränsen till det tillåtna

Men till det konstnärliga experimentet ställer jag mig mer fundersam. Enligt Odells förhandsbeskrivning är ”X&Y” ”en film som utforskar identitet, manligt, kvinnligt […] en lek med verklighet och fiktion och en kontrollerad undersökning av vad det innebär att vara människa i vår medialt gränslösa samtid.” 

Anna Odell har därför samlat en ensemble skådespelare som i en ”Dogville”-ekande minimalistiskt modulinredd Trollhättanstudio ska gestalta olika delar av Persbrandts och Odells personligheter. Det kan vara rädslan, kreativiteten, intelligensen, destruktiviteten och så vidare. Syftet framstår som aningen luddigt, men det mesta i ”övningarna” kretsar kring aggression och sexualitet, och det finns en viss tillfredsställelse i att se den ofta så dominerande Persbrandt utsättas för sin egen personlighet. Men troligtvis är detta ett konstnärligt utelämnande light för Galeasenveteranen a.k.a. ”kycklingknullaren” (som han kallar sig själv i förra årets självbiografi, med syftning till en provocerande teaterscen).

I vilket fall så följer två timmar där man riktigt får nörda ner sig i dessa två utmanande kulturpersonligheter. Den undersökande metoden är snarlik den i sensationella ”Återträffen” (2013). Men när den var drabbande allmängiltig i hur den grävde i våra suddiga skolminnen av mobbing och maktspel, så har jag i ärlighetens namn svårt att uppbåda samma intresse för Persbrandts och Odells inre liv. Det är svårt att uppfatta ”X&Y” som något annat än förhöjd verklighet, förvriden till fiktion. Särskilt inte när Odell börjar prata om att hon vill sätta på Persbrandt med en strap-on på riktigt, och låtsasproducenterna undrar vad hans familj ska tycka.

Mycket ligger på gränsen mellan det akut pretentiösa och skruvat underhållande. Som när de tu bestämmer sig för att avla ett ”konstbarn”. Mest påminner det faktiskt om Marie-Louise Ekmans film ”Hallo Baby” (1976) där hon naken eller iklädd päls eller raffset undersökte just olika identiteter i en urspårad konstvärld. 

”X&Y” är som bäst när den med glimten i ögat balanserar på gränsen till det tillåtna, men ger mig inga nya insikter om att vad det innebär att vara människa. Möjligen några om att vara Mikael Persbrandt.

Fotnot: ”X&Y” inviger Stockholms filmfestival. Filmen har därefter premiär över hela landet den 23/11.