Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”X&Y” balanserar på gränsen till det tillåtna

Det är förstås inte varje dag som man får se Mikael Persbrandt och Anna Odell ha djuriskt sex iklädda vargdräkter. 

Utan tvekan ger det filmen ett slags bisarrt mervärde, lite i stil med neandertalarporren i ”Grottbjörnens folk”. 

Men till det konstnärliga experimentet ställer jag mig mer fundersam. Enligt Odells förhandsbeskrivning är ”X&Y” ”en film som utforskar identitet, manligt, kvinnligt […] en lek med verklighet och fiktion och en kontrollerad undersökning av vad det innebär att vara människa i vår medialt gränslösa samtid.” 

Anna Odell har därför samlat en ensemble skådespelare som i en ”Dogville”-ekande minimalistiskt modulinredd Trollhättanstudio ska gestalta olika delar av Persbrandts och Odells personligheter. Det kan vara rädslan, kreativiteten, intelligensen, destruktiviteten och så vidare. Syftet framstår som aningen luddigt, men det mesta i ”övningarna” kretsar kring aggression och sexualitet, och det finns en viss tillfredsställelse i att se den ofta så dominerande Persbrandt utsättas för sin egen personlighet. Men troligtvis är detta ett konstnärligt utelämnande light för Galeasenveteranen a.k.a. ”kycklingknullaren” (som han kallar sig själv i förra årets självbiografi, med syftning till en provocerande teaterscen).

 

I vilket fall så följer två timmar där man riktigt får nörda ner sig i dessa två utmanande kulturpersonligheter. Den undersökande metoden är snarlik den i sensationella ”Återträffen” (2013). Men när den var drabbande allmängiltig i hur den grävde i våra suddiga skolminnen av mobbing och maktspel, så har jag i ärlighetens namn svårt att uppbåda samma intresse för Persbrandts och Odells inre liv. Det är svårt att uppfatta ”X&Y” som något annat än förhöjd verklighet, förvriden till fiktion. Särskilt inte när Odell börjar prata om att hon vill sätta på Persbrandt med en strap-on på riktigt, och låtsasproducenterna undrar vad hans familj ska tycka.

Mycket ligger på gränsen mellan det akut pretentiösa och skruvat underhållande. Som när de tu bestämmer sig för att avla ett ”konstbarn”. Mest påminner det faktiskt om Marie-Louise Ekmans film ”Hallo Baby” (1976) där hon naken eller iklädd päls eller raffset undersökte just olika identiteter i en urspårad konstvärld. 

”X&Y” är som bäst när den med glimten i ögat balanserar på gränsen till det tillåtna, men ger mig inga nya insikter om att vad det innebär att vara människa. Möjligen några om att vara Mikael Persbrandt.

 

 

Fotnot: ”X&Y” inviger Stockholms filmfestival. Filmen har därefter premiär över hela landet den 23/11.

 

X&Y

Drama

Sverige

Av: Anna Odell

Med: Anna Odell, Mikael Persbrandt, Trine Dyrholm, Vera Vitali, Thure Lindhardt, Sofie Gråbøl, Shanti Roney. 

Längd: 1: 52

Från: 11 år

 

Så bra är skådespelarna:

Mikael Persbrandt

Har nästan en alltid en fascinerande dragningskraft. Men det är faktiskt mycket roligare att se honom agera som i ”Tårtgeneralen” eller ”Mig äger ingen”, än att som här mest konfronteras med hans småroade låtsasjag i mestadels sexualiserad form.

 

 

Anna Odell

Leker med sin egen mentala hälsa, och utstrålar en galenskap som stundtals känns läskigt på riktigt. Med sitt långa hår och skimrande ögon, skulle hon vara perfekt i vilken sjuttiotalsdoftande skräckfilm som helst!

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.