Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Verklighetens "Lilja" - en ännu svartare historia

Oksana Akinsjina och Elina Benenson i Lilja 4-ever.
I Lukas Moodyssons nya film blir 16-åriga flickan Lilja övergiven av sina föräldrar, såld, inlåst, våldtagen och misshandlad innan hon hoppar från en bro i Malmö.
Det är en förskönad bild av sanningen.
Verklighetens Lilja hade det värre än så.
Från filmen Lilja 4-ever: Lilja blir kallad till socialkontoret där en myndighetskvinna säger: Du har inte haft kontakt med din mor sedan hon reste? Nej. Och hon har inte ringt? Vi har ingen telefon. Och hon har inte skrivit? Nej. Men vi har fått ett brev från henne. Vet du nåt om det? Nej, vadå? Här skriver hon att... Myndighetskvinnan vecklar upp ett papper och säger: Det är inte juridiskt bindande, formellt kan man inte göra så här. Men hon skriver att hon avsäger sig föräldraskapet. Det betyder att hon inte längre vill vara din vårdnadshavare. Vårdnadshavare, vad menar ni? Jag är verkligen ledsen, men hon skriver att... Jag kan läsa för dig: Lilja var ett oönskat barn, och jag vill inte längre vara vårdnadshavare. Från och med nu får socialtjänsten ta hand om henne. Det kom ett brev också till verklighetens Lilja, Dangoule Rasalaite. Barnavårdsinspektören Irena Kisieliene tog emot den handskrivna lappen på kontoret i Ziezmariai, Litauen. Det kom från Dangoules mamma som hade flyttat till USA: Jag avsäger mig föräldraskapet till min dotter Dangoule Rasalaite, född den 19 maj 1983, för att hon varken lyder mig eller min bror som har tagit hand om henne. Då var Dangoule 14 år och hade redan bott ensam i ett halvår. Lilja 4-ever är en kolsvart film och en studie i ondska. Verkligheten är än mörkare och kom i ljuset först när det redan var för sent. Det finns inte en dag, inte en natt, inte en morgon som jag inte tänker på Dangoule. Jag har såna skuldkänslor för att jag inte släpade med henne till Invandrarverket. Jag har gråtit i två år, jag har inga tårar kvar, säger hennes bästa vän Melita Causevic när vi träffar henne i Malmöstadsdelen Rosengård. Dangoule är ett enormt misslyckande för Sverige som rättsstat och för polisen som myndighet. Dangoule skulle aldrig ha kommit in i Sverige. Man skulle ha upptäckt att hon inte reste på sitt eget pass när hon kom till flygplatsen. Det var inte hennes foto i passet. Det är en uppgift för gränskontrollen att se. Det är därför vi har en gränskontroll. Hon hade säkert inte uppskattat att bli avvisad, men då hade hon kanske levt i dag, säger kriminalinspektör Patrik Engström på Rikskriminalpolisen i Stockholm. Dangoule föddes den 19 maj 1983 och växte upp i Kaunas, en stad med 380 000 invånare. Pappa övergav familjen när Dangoule var liten. När dottern var 14 år gammal flyttade mamma till byn Ziezmariai med 300 invånare, en timmes bilfärd från huvudstaden Vilnius. Strax efter bestämde sig Dangoules mamma för att följa med sin nya kärlek till USA och lämna dottern hemma. Dangoule berättade att hennes föräldrar var så grymma mot henne. Mamma drack och slog henne jättemycket och pappan hade gjort en massa saker med henne. Han sitter inne på livstid, säger Melita Causevic. Under sex månader bodde Dangoule tillsammans med kompisen Della som för två år sedan berättade för tv-programmet Striptease: Ingen älskade eller tyckte om Dangoule, alla bara hatade henne. Det enda hennes mormor gjorde var att ta barnbidraget. Hon hade inget tak över huvudet, hon levde som en hund. Dangoule, konfirmerad och djupt troende, började få problem i skolan. I januari 1999 kom brevet till socialkontoret där hennes mamma avsade sig föräldraskapet. Dangoule drömde om ett bättre liv och fribiljetten dit tycktes komma med kärleken. Lycklig förklarade hon för sin mormor att hon hade träffat en ny man som hade mycket pengar och ville åka med henne till Sverige. Han sa att han hade kontakter och kunde fixa ett jobb, hon skulle odla grönsaker. Dangoule hade precis fyllt 16. Från Lilja 4-ever: Liljas kompis Volodja frågar: Vad är det för jobb? Nåt med grönsaker. Grönsaker? Plocka grönsaker. Mitt i vintern? Grönsaker växer inte på vintern. Det är kanske varmare i Sverige. Vet du var Sverige ligger? Ungefär. Var ligger det då? Jag vet inte exakt, nånstans i I EU... Eller vad heter det? Och vad vet du själv då? Du är bara svartsjuk! Onsdagen den 17 november lyfte Dangoule med flight KLA 492 klockan 07.45 från Kaunas City Airport. En timme senare landade hon på Kristianstads flygplats med falskt pass. Jag ska inte säga att hon gick ur askan i elden, utan hon gick faktiskt från en eld till en annan eld, säger Bo Lundkvist, kriminalinspektör på länskriminalen i Malmö. Hon togs emot av en 50-årig man på flygplatsen. Han tog Dangoules pass och skjutsade henne till en lägenhet i Malmöförorten Arlöv. Där låstes hon in. I lägenheten fanns en säng, ingenting annat. De hade blockerat fönstren så att hon inte skulle ta sig ut, de gick bara att öppna utifrån. När jag träffade henne första gågen var hennes fingrar sönderrivna. Hon hade försökt att klösa sig ut genom väggen, berättar Melita Causevic. För att få tillbaka passet skulle Dangoule tvingas betala 20 000 kronor, omkostnaderna för hennes resa till Sverige. Vilket jobb som väntade förstod hon snart. Kunderna kom till lägenheten i Arlöv eller också skjutsades Dangoule hem till dem. Efter två veckor i Sverige lyckades hon ändå rymma. Hon bröt upp ett fönster och hoppade från andra våningen, ner på innergården. Hon sprang in mot Malmö och på en pizzeria fick hon kontakt med några personer som hon gömde sig hos. I flera dygn letade hallicken som hade lurat hit Dangoule och mannen som hade hämtat henne på flygplatsen. Det var de som hade lärt henne de två svenska fraser hon kunde: Här eller i bilen? och Med kondom eller utan?. Dangoule flyttade runt mellan olika människor hon mötte. En kväll träffade hon Melita på en fest. Vi började snacka. Vi gick ut och köpte cigaretter och hon sa att hon var 19 år, att hon hette Kristina och att hon kom från Amerika. Jag sa till henne att Ljug inte för mig. En dag kom hon tillbaka med pengar. Jag undrade var hon hade fått dem från och hon sa att hon hade lånat dem på affären. Så lätt lånar man inte pengar. Vad har du gjort, frågade jag. Då började hon gråta. Du kommer att hata mig, Melka, sa hon. Hon kallade mig alltid Melka. Hon sa: Jag är hotad. Jag måste betala 20 000 för att få tillbaka mitt pass. De hotar att döda mig. Jag sa till henne att vi skulle gå till polisen eller Invandrarverket. Nej, inte polisen, då skickar de mig tillbaka till Litauen, sa hon. De hade tutat i henne att det var livsfarligt att gå till polisen. Hon grät så ofta. Jag kunde höra att hon låg och grät på nätterna. Efter två veckor med Melita träffade Dangoule en man från Albanien. I ett av de tre brev som hon lämnade efter sig och som hon aldrig hann skicka, skrev Dangoule till en vän i Litauen: Hur står det till? Jag jobbar inte som prostituerad! Jag träffade en väldigt snäll och rik kille. Han är 28 år och han är alban. Han har bott i Sverige i 3 år. Han väntar på svenskt pass, då ska vi gifta oss. Han vill inte att jag ska återvända till Litauen. Han älskar och respekterar mig. Jag älskar honom också. Jag vet att jag är lycklig, har aldrig varit så lycklig. Dangoules pojkvän lämnade henne. I efterhand har han sagt att de aldrig hade något förhållande, men att de hade sexuellt umgänge. Hon var helt knäckt. Varje gång dom spelade den här låten Unbreak my heart på radion så skruvade hon upp volymen och så låg hon bara och grät. Men jag sa till henne: Skärp dig, han är inte värd det för fan. Hade han älskat dig så hade han tagit alla de här som utnyttjar dig och skjutit dom. Jag fick dra upp henne ur sängen så att hon skulle komma ut, berättar Melita. På nyårsafton 1999 hade Dangoule en vecka kvar att leva. Melita lovade henne en underbar nyårsfest. Hon fick låna mina kläder. Jag köpte en ring till henne och ett armband. Jag har aldrig sett en människa så glad. Jag har aldrig fått något i hela mitt liv, sa hon. Jag ringde min mamma och frågade om vi fick komma och vi gjorde det och Dangoule bara grät och grät. Hon var så lycklig, hon sa att det var den underbaraste dagen i hennes liv. Jag får vara med en familj, sa hon. Jag har aldrig sett henne så avslappnad och trygg. Hon var så full av liv. Natten mellan den 6 och 7 januari var det fest i den lägenhet som Melita, Dangoule och en tredje tjejkompis delade. Dangoule drack när det var fest. Hon kunde dricka två liter vodka utan att det märktes på henne. Snaps, snaps, snabbt. Hon var så glad, hon verkade lycklig. På morgonen sov jag, jag var bakis och då blev Dangoule som förändrad. Jag hade aldrig sett henne så. Hon sa att hon skulle ta livet av sig. Det hade hon sagt många gånger förut. Hon hämtade en kniv i köket och så gick hon bara ut. Jag sprang efter, men hon måste ha vetat att jag skulle jaga henne för hon hade gått ut på baksidan och det brukade hon aldrig göra. Dangoule var klädd i svarta boots med hög klack, svart långärmat linne med pärlor, svart vinterkappa med pälskrage och svarta polyesterbyxor. Klockan 10.07 såg ett vittne på Krusegatan en ung flicka som plötsligt hoppade upp på räcket till bron som leder över dubbelfiliga E22:an sex meter nedanför. Efteråt syntes hennes skoavtrycks i en av blomlådorna. Hon hoppade med huvudet före. Melita berättar: Jag hörde en ambulans. Jag förstod men jag var ändå osäker. Ingen sa någonting till mig så jag visste inte var hon var. Det gick massa rykten, att Dangoule sålde sig på gatan. Tre nätter i rad såg jag hennes döda ansikte framför mig i drömmen. Dangoule fördes till Malmö allmänna sjukhus. Snabbt konstaterade läkare att patienten visat spricka i skallbenet tvärs över medellinjen från öra till öra samt multipla frakturer i halskotpelaren. Dangoule var djupt medvetslös och reagerade inte på några stimuli, enstaka ryckningar i bröstkorgen iakttogs. Efter ett dygns resultatlösa eftersökningar visste polisen fortfarande inte vem Dangoule var. Likadant efter två dygn. Då konstateras i daganteckningarna från intensivvårdsavdelningen på Malmö allmänna sjukhus: Om patienten skulle få ett plötsligt cirkulationsstillestånd innan identiteten har fastställts är vi överens om att det ej skall vidtas några återupplivningsåtgärder. Klockan 15.25 måndagen den 10 januari, drygt tre dygn efter att Dangoule hoppat, dödförklaras hon. Fortfarande hade polisen inte kunnat fastställa Dangoules identitet och i polisrapporten står: Avliden person: Okänd kvinna, X. Som omdelebar dödsorsak angavs hjärnskada med skallfraktur och som bidragande dödsorsak halsryggmärgskada med brott på halskotpelaren. Melita: När Dangoule hade varit borta i tre dagar skulle jag gå hem till min mamma. Då stod två välklädda svenskar där. Jag undrade vad de gjorde i det här området, man kunde se att de var väluppfostrade. De passade inte in. De ville att jag skulle titta på en bild och så visade de samma bild som jag hade sett i drömmarna. Dangoule som ligger där med huvudet på en planka. Det var inte som om hon hade hoppat, det var som om hon hade plågats till döds. Hennes öra var av, hon hade blåmärken överallt. Jag sa till polisen: jag överlämnar mig. Det är jag som har gjort det. Jag har dödat henne. Jag kände att det var mitt fel för att jag inte hade kunnat skydda henne. I flera månader hade jag mardrömmar att Dangoule högg mig med kniven som hon hade tagit med sig. Jag började knarka ännu värre. Jag skar mig i händerna och jag drack ett glas klorin. Jag ville till henne, jag sa det till Dangoule: jag följer med dig om du vill. Dangoule blev under sitt 16 år och 236 dagar korta liv övergiven av först sin pappa, sedan sin mamma. Hon blev såld, misshandlad och våldtagen, enligt Melita Causevic 150 gånger. Dangoules öde ryms i dag i en pärm i kriminalinspektör Bo Lundkvists arbetsrum. Fallet är nedlagt. Hallicken som förde Dangoule till Sverige har återvänt till Litauen utan att ens ha hörts. Åklagaren skrev av ärendet i augusti samma år. Men i praktiken hanterade vi inte ärendet sedan någon gång i maj eftersom vi insåg att det inte fanns några förutsättningar att lagföra den här misstänkte eller någon av de övrigt inblandade personerna. Problemet är ju att huvudpersonen Dangoule inte längre är i livet så allting som framkommer är andrahandsuppgifter och ska bedömas därefter i rätten, säger Bo Lundkvist. Hur känns det som kriminalinspektör? Man måste vara realist. Man måste kunna skilja på människoöden och vad jag faktiskt kan göra åt det. Skulle jag sitta och samla på mig här så skulle jag bli nästa människoöde. Hur reagerade du när Dangoule hade identifierats och hennes historia blev klar för er? Det var ett fantastiskt tragiskt människoöde. Gång efter annnan på en avdelning som den här så ser man att verkligheten faktiskt överträffar dikten. När det gäller Dangoules fall så är det rekord för min del. Står du utifrån och tittar in på det här livet så är det helt fantastiskt att en människa under en så kort livstid kan utsättas för så mycket elände. Det är häpnadsväckande. Kriminalinspektör Patrik Engström på Rikskriminalpolisen i Stockholm leder arbetet med människohandel. Han konstaterar: Det ironiska med Dangoules fall är att rent statistiskt finns inte brottet. Nedläggningsgrunden var brott kan ej styrkas, vilket innebär att brottet tas bort i kriminalstatistiken. Rent statistiskt har Dangoule aldrig utsatts för ett brott. Hur kommer man till den slutsatsen? Kriminalstatistiken fungerar så att om nedläggningsgrunderna är ej brott eller brott kan ej styrkas, då anser man att detta inte var ett brott, detta har inte hänt och då plockas det bort ur kriminalstatistiken. Jag kan bara konstatera att Dangoule är död och att vi vet vem som tog henne till Sverige. Personligen, min högst personliga uppfattning, som människan Patrik Engström, så kan jag aldrig acceptera den nedläggningsgrunden. Melita Causevic håller sin två och en halv månader gamla dotter Emina i famnen. Jag tror ödet ville att jag skulle få en dotter efter det som hände med Dangoule. Hon var ett 16-årigt barn, hon blev våldtagen 150 gånger och jag ska slåss för henne så länge jag lever. Hon har fått en orättvis begravning, allting är bara nedlagt. De har eldat upp henne, slängt henne i havet, det är inte rättvist. När jag ser min dotter tänker jag på Dangoule. Hon är väldigt lik henne, hon har Dangoules skrattgropar. Från Lilja 4-ever när Liljas vän Volodja kommer till henne i drömmen. Han är redan död och iklädd änglavingar när de står på ett höghustak och tittar ut över Malmö. Lilja: Vad är det? Volodja: Det här är din julklapp. Vadå? Allt det här. Hela världen. Husen, bilarna, gatorna, vinden. Alltihop är ditt. Du kan göra vad du vill. Förlåt, men det är ingen vidare julkapp. Det blåser, det är dimma, och kallt. Den här världen är inget vidare. Jag hoppar... och flyger... Nej, det får du inte. Vadå, det bestämmer väl jag. Jag är trött på det här livet, det är bara skit. Det är det inte alls. Jo, det är skit. På broräcket över motorvägen i Malmö hänger röda pelargoner i lådor. På det gröna räcket har någon skrivit Paradiset och så en pil ner mot bilarna som svischar förbi sex meter ner.

Kidnappades som barn – så här är deras liv i dag

Inlåst i kista i sju år • Sexslav • Föräldrarna blev mördade

Miljarderna och tragedin i familjen bakom Filippa K

Byggde sina förmögenheter från grunden • ”Tajmingen var helt rätt då”

Rolig, snygg och dyr – så bra är Polestar 2

Vi provkör på hemlig testbana – får toppbetyg

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.