GÖTEBORG. Det är sommar i Borlänge. Gräset står torrt mellan asfaltvägar, och vi vet ännu inte att här ska Sverigedemokraterna i det kommande valet få 18,8 procent i kommunfullmäktige. På de plastmöblerade balkongerna röker tanterna cigg på cigg, och de är fullkomligt överens: Det har blivit för få av ”oss” och för många av ”dem”.
Filip & Fredrik flanerar runt i samhället, och möter misstänksamheten och antagandena om att invandrarna mest av allt vill stjäla cyklar, och minst av allt jobba.
Sen ett klipp, och vi får träffa dem för första gångerna – somalierna som aldrig stått på skridskor, men bestämt sig för att tävla för Somalia i VM i Sibirien.
Det är en berättelse så bra att man undrar om den kan vara sann. En sån där diamant som Malik Bendjelloul var mästare på att gräva fram, och på så vis känns det också helt logisk att det är Bendjellouls ”Kobra”-kollega Karin af Klintberg (”Historieätarna”) som har regisserat.
Filip & Fredrik själva står för idé och manus, men utgör i övrigt en försumbar del av handlingen.
Det är laget som står i fokus, och initiativtagaren till projektet – egenföretagaren Patrik Andersson.
Och ju mer man ser laget kämpa, ju mer börjar man tycka om de här killarna. Så lagom tills vi börjar bli riktigt engagerade, kommer berättelserna, om flykt och familjemedlemmarna som blev kvar i hemlandet.
Det är möten och identifikation över gränserna, lite som i ”Lyckliga gatan”. Till ytan trivialt, men i grunden – livsviktigt. Mer och mer börjar jag känna att det är så här vi vinner kampen: Med goda handlingar som växer sig starka nog att fasa ut skiten.
