Tonen av folksaga är tydlig i berättelsen

I just det här fallet verkar Maria (Noomi Rapace) och hennes man Ingvar (Hilmir Snær Guðnason) ha bestämt sig för att möta situationen med självklar acceptans, och se sitt annorlunda barn som en gåva. Det är något med lidandet i deras blickar, och samlingen av små kors på en liten kulle som talar för att det annars barnlösa paret inte kan annat.

Men de episka bilderna från den blånande isländska landsbygden överväldigar och oroar, samtidigt som något slags demonisk naturkraft tycks vandra över markerna. 

Det strävsamma lantbrukarparets isolering blir en bubbla som långsamt börjar fyllas av ett hot.

Tonen av gammal folksaga är tydlig i den här berättelsen som ändå har rötter i nutid, lite som den svenska trollfilmen ”Gräns”. I blåställ och vackra stickade tröjor skulle Maria och Ingvar lika gärna kunna vara ett hipsterpar som drabbats av gröna vågen. 

Deras gård är spartansk, men i köket glänser ändå en dyr Kitchen Aid, och teakmöblerna tycks fyllda av vhs:er från förr. 

Men så här långt in i förhållandet verkar orden tagit slut och ersatts av monotona sysslor. Inte ens när en av farmens tackor föder fram det mystiska människolammet säger de något. De tar helt enkelt bara in babyn, lägger henne in i en spjälsäng och värmer en nappflaska. 

Det är först en bra bit in i berättelsen som vi får se hur pass mycket får det finns i den lilla flickan. Och när Ingvars bror trillar in från storstaden uppenbaras låtsasleken på ett bitvis komiskt sätt.

Det är också lite då som filmens hittills skickligt skapade illusion börjar luckras upp. Ett uppflammande triangeldrama tillför inte mycket, så till vida att man inte vill infoga också det i en sedelärande berättelse där gamla synder så småningom får sitt straff.

Exakt vad den Oscar-shortlistade ”Lamm” vill säga oss förblir, även efter det brutal slutet, lite oklart. Men varje gång föräldrarna unnar sig själva något som sex eller en helgfylla kryper olyckan närmare, samtidigt som de där inslagen av förnekelse, för att uppnå familjeidyllen, ekar bekant även i relationer där dottern inte råkar vara ett får.