Oscarsfavoriten Alejandro G. Iñárritu har tagit berättelsen om pälsjägaren Hugh Glass, och gjort hans öde brutalare, men säkert också vackrare, än i verkligheten. I de första scenerna glider vi fram genom en grönmurrigt vattenfylld skog, där hudar karvas rena från köttig sörja, då en pil plötsligt snärtar rätt genom en hals. De vita skäggiga männen är omringade av indianer, och överlevarna flyr tillsammans. Bland dem Glass (DiCaprio) som tillsammans med sin tonårsson Hawk, är ansvarig för att guida gruppen genom den svåra terrängen.
Interna spänningar frestar på männen, men det blir den berömda björnen som får Glass att stupa. Scenerna där den uppretade grizzlymamman gör köttfärs av DiCaprio är unikt skoningslösa, där linsen vilar tätt på björnens disiga andedräkt, utan att en för en sekund klippa oss bort från naturens blodtörst.
På samvetstyngda vägar lämnas Glass av de andra åt sitt öde i ödemarken, men istället för att dö börjar han väsande kravla sig genom snön i en ursinnig jakt på hämnd. Visuellt är det häpnadsväckande. Ljuset och vidderna öppnar ögat, samtidigt som den råa kylan och smärtan flyttar rätt in i det egna nervsystemet.
Men med berättelsen är jag inte riktigt lika nöjd. Lite är detta en ”Gladiator” där hjälten prövas av den frostiga ödemarken istället för det romerska imperiet. I pälsjägarens drömmar skymtar hans mördade hustru, som en indiansk viskande ängel. Hon blir den enda kvinnonärvaron bortsett från en hastigt skymtande sexslav, om vi inte räknar björnen då.
Kemin mellan Glass och hans tonårsson känns heller aldrig så innerlig som den borde vara, men framför allt blir hjältens lidande efter ett tag på gränsen till parodiska.
Tänk Monty Python-sketchen med den lemlästade riddaren som vägrar ge upp.
Man hade liksom kunnat köra Glass i en köttkvarn, och slamsorna hade mirakulöst geggats samman till en ny dreggelskäggig DiCaprio.
Det blir nästan Tarantino, fast utan den förlåtande humorn. Helt enkelt en besvikelse man ändå inte får missa.
