Så lekfullt att man inte kan annat än att le

I vad som ser ut att bli Sandra Bullocks sista film på mycket lång tid spelar hon tantsnusk-författaren Loretta Sage som tröttnat på sitt livsverk, men som motvilligt tackat ja till en sista pr-turné. 

Med på den finns även romanernas trögtänkte omslagsmodell Alan (Channing Tatum), utrustad med blond Fabio-peruk och en muskelmassa han inte riktig vet hur han ska hantera, så länge som det inte handlar om att göra dramatisk entré till Europes ”Final countdown”.

I en påtvingad jumpsuit, helt i rosa paljetter, känner sig Loretta som ett malplacerat spektakel. En känsla som knappast minskar efter att hon blir kidnappad av den galne miljardären Abigail Fairfax (Radcliffe), och förd till en tropisk ö, där hon i egenskap av expert på utdöda språk beordras att bistå i jakten på en försvunnen skatt. 

För Alan blir det ögonblicket att bevisa sig han väntat på, och tillsammans med lönnmördaren Jack Trainer (Brad Pitt), så initierar han en räddningsaktion.

Allt det här är precis så fånigt som det låter, men fungerar faktiskt alldeles strålande. 

Mest tack vare den starka filmstjärneauran och kemin hos skådespelarna. Brad Pitt är i sin expanderade cameo, en attraktion i sig, som på frågan ”varför är du så stilig”, svarar ”min pappa var väderpresentatör”. 

Bullock får plocka pulserande blodiglar från Tatums bara rumpa, mitt i en trevande romans som känns oväntat rörande. Medan Radcliffe utstrålar en excentrisk osäkerhet, lite hämtad från de bortskämda syskonen i ”Succession”. 

Det är så lekfullt att man inte kan annat än att spricka upp i ett leende, och tillåta sig själv två timmar i en värld, behagligt befriad från både logik och allvar.