Så bra är filmen ”Black Panther”

Ryan Coogler (gripande indiedramat ”Fruitvale station” och ”Rocky”-spinoffen ”Creed”) har gjort en film där förtrycket av svarta nästan hela tiden finns att läsa mellan raderna. Här finns en för genren ovanlig tyngd i både manus och skådespeleri – inte minst i Michael B. Jordans Killmonger som strålar av närmast rörande trasig ondska.

Visst är det allvar, men ändå allra mest lockande fantasi i ett fiktivt Afrika som vi knappast sett det förut. Filmen plockar upp ett outnyttjat kulturarv och använder det för att skapa nya helt underbara drömvärldar. Black Panther (Chadwick Boseman) är ju inte bara en superhjälte, utan även kung av Wakanda. Ett teknologiskt överlägset land, undangömt på lite samma sätt som amasonernas paradisö i ”Wonder woman”. Maktkampen bli snart oundviklig, och i den mixas James Bond-avancerade teknikprylar, med rymdskepp, bistra afrikanska matriarker, krigarkvinnor och rituella stamstrider på ett sätt som inte går att se sig mätt på.

Marvel-filmerna brukar vara barnsligt kul, men det här är den första som också bär på en vuxen känsla av revolution.