Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Pappasnygg Bruce Willis på mentalsjukhus i "Glass"

Foto: © Universal Pictures
Foto: © Universal Pictures
Foto: © Universal Pictures

Man vill bli överraskad, i brist därpå kravlöst underhållen? Med den avslutande delen i vad som otippat visade sig vara en trilogi tråcklar M. Night Shyamalan samman ”Unbreakable” med ”Split”. Det är ett skojigt litet pussel, även om detta facit aldrig kan matcha de oväntade vändningar som vi tidigare bjudits på.

Sci-fi-drama

GLASS

Av M. Night Shyamalan. Med James McAvoy, Sarah Paulson, Bruce Willis, Samuel L. Jackson. Längd: 2:09. Från: 15 år.

”Unbreakable” stod för nära tjugo år sen ut som en kittlande superhjälteberättelse i en tid då Marvels filmiska universum ännu inte fanns, medan ”Split” ganska nyligen tog oss på sängen, när den bisarra skräckthrillern visade sig hänga ihop med just ”Unbreakable”. I ”Glass” får vi reda på hur. Något som även betyder att berättelsen nu drar in över delvis trampad superhjältemark: 

I Philadelphia har  David Dunn (Bruce Willis) och Kevin Wendell Crumb (James McAvoy) utvecklat en mer traditionell superhjälte/superskurk-relation, som får ett plötsligt avslut den dagen de båda grips av polis och placeras på institution tillsammans med den sen tidigare infångade Mr. Glass (Samuel L. Jackson). Här får de tre träffa Dr. Ellie Staple (Sarah Paulson) som fått tre dagar på sig att övertyga trion om att de inte alls är superhjältar, utan snarare lider av vanföreställningar orsakade av barndomstrauman. 

Pseudohjärnskrynklandet och den löjeväckande låga säkerheten på sinnessjukhuset, tenderar att i längden bli aningen irriterande. Men här finns å andra sidan Kevin och hans 23 andra personligheter. Det känns nästan lite orättvist att Bruce Willis får nöja sig med att vara eftertänksamt pappasnygg, medan James McAvoy tillåts gå fullkomligt bananas på duken. Hans plötsliga personlighetsförändringar från fina damen Patricia, via nioåriga Hedwig till muskelsvällande monstret The beast, är minst lika imponerande här som i ”Split”. 

Det är en uppvisning som lockar, också genom att löst verklighetsförankra superhjälteberättelsen i något slags socialrealism om psykisk sjukdom, svår uppväxt, och att tvingas gömma sina förmågor.

Ändå känns det som att Shyamalan inte briljerar riktigt så mycket som han själv hade hoppats på. Den sinnrika väven har uppenbara glipor, och i slutändan är det som att det där glansiga paketet under granen var lite roligare innan man hade öppnat det.

 

Så bra är skådespelarna

James McAvoy

Alltså jag skulle kunna tänka mig att betala pengar enbart för att i timtal låta mig roas av McAvoys skiftande mellan två dussin personligheter. Roligt skådespeleri på gränsen till trolleri.

 

Bruce Willis

Regnponcho känns som en väldigt tveksam superhjälteförklädnad, men Willis hjältemodiga aura är så självklart inarbetad att det inte gör nåt.

 

Samuel L. Jackson

Tillbringar stor del av filmen som drogad grönsak i rullstol. Men när han väl tillåts köra igång är det ändå en liten fröjd.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.