Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mikael Tornving:
"Jag var riktigt rädd"

Jakob Eklund och Mikael Tornvig.
Jens Hultén som spelar Seth Rydell har ett förflutet som dörrvakt.
Jakob Eklund som Johan Falk.
Joel Kinnaman spelar polisspanaren Frank Wagner, som drömmer om det ljuva livet.

När den välsvarvade muskelmassan Persbrandt förvandlades till Hamilton tränades han av amerikanska militärens hårdaste förband.

- Den hjälpen behöver inte skådespelarna i "Johan Falk". De har upplevelser av både våld och kriminalitet från verkliga livet, där de har hotats med pistol och känt kulorna vissla kring öronen.

- Jag gick in och spydde efteråt, säger Mikael Tornving om det mest dramatiska ögonblicket.

Han pratar med den där sävliga eftertänksamheten som gör det svårt att tro att Mikael Tornving, 52, någonsin sysslat med något farligare än vassa "Parlamentet"-skämt. Nu har komikern i själva verket en bakgrund som reservofficer. Han kan det här med vapen och borde väl egentligen känna sig mer än hemmastadd i rollen som polis. Men växlingen från komik till dramatik blev en ångestladdad sak för Tornving.

- Första gången var det ett jävla famlande. Jag litade alldeles för mycket på yttre faktorer som text och regi, och gick för lite på magkänsla och vad jag tyckte. Jag var en lydig soldat, säger skådespelaren och fortsätter:

- Har man en dålig dag på kontoret är det en sak. Men om man inte är nöjd med sin prestation i något sådant här, då är det jävligt jobbigt. Det finns ju kvar där så länge som mänskigheten kan läsa och ta upp elektroniska impulser.

Efter den nya andra omgången, vars avslutande film har premiär i kväll, känner sig Tornving inte "nöjd" men "tillfreds".

- Men du ser ju betydligt bekvämare ut nu. Du har utvecklats, säger kollegan Jens Hultén som har anslutit i soffan.

Till det yttre en helt annan skådespelare. I Johan Falk spelar han en skoningslös gangster. I skurkfacket är han så övertygande att det förra året ledde till en mindre roll mot Daniel Craig i "Skyfall". Och inte ens i verkligheten ser Hultén ut som någon lammunge. Med ett förflutet som dörrvakt på åttiotalet har han lätt för att ringa in karaktärerna.

- Jag var aldrig kriminell själv, men jag har suttit och supit med dem. Jag är gammal kampsportare och många av dem höll på med det, så jag kände dem utanför sitt skrå. De gillade mig och mina polare, och egentligen var vi samma skrot och korn. Fast vi var dörrvakter och de åkte runt i Mercedes och höll på, berättar Hultén.

Hotad med pistol

Hotad till livet har han blivit flera gånger:

- Ja, då. Både med pistol och bombhot. Hela skiten. Det var en soppa under åttiotalet som sen eskalerade. Jag slutade precis före Stureplansmorden.

- Märkligt nog har Jens varit mer i kontakt med riktigt våld än jag, säger Tornving. Sen var jag nere i Libanon och gjorde FN-tjänst. Där kan det ju vissla till ibland på ett annat sätt. Men det var inte så illa ment, de sköt ofta bara i närheten för att visa.

"Jag gick in och spydde"

Jens Hultén skakar på huvudet och skrattar lite:

- Inte så illa ment?

- Nej, enda gången jag var riktigt rädd var när jag hade varit där en vecka och tre nepaleser dödades i en granatattack mitt i natten. Jag skulle vara chef för styrkan som stack ut och tog rätt på det där. Det var i februari och var kolmörkt. Det ena fordonet efter det andra rullade ut, och jag insåg att jag var chef. Sen blev det avblåst. Jag gick in och spydde.

"Får inte bli splatter"

Så här i efterhand har erfarenheterna gett skådespelarna inte bara unika ingångar i sitt arbete, utan även bestämda uppfattningar om filmvåld.

- Så realistiskt som möjligt utan att slaska. Det ska kännas att det är obehagligt och vidrigt, men det får inte bli splatter, säger Hultén och får medhåll av Tornving:

- Ja. I första omgången slår ni ihjäl en kille i en sopsäck. Det är en så äcklig scen. Då tycker jag att det är bra, då man känner ett obehag.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!