Julia Roberts och George Clooney besitter stjärnglans för ett helt universum

Sålunda beger vi oss till ännu en paradisö (det ska föreställa Bali) för att delta i bröllopsfestligheterna för den unga bruden Lily (Kaitlyn Dever). Men de frånskilda föräldrarna (Roberts och Clooney) är dessvärre inte särskilt förtjusta i tanken på att dottern ämnar lämna juridikkarriären till förmån för en sammetsögd tångfarmare hon nyss träffat på semestern. 

Därmed gör de gemensam sak, för första gången på tjugo år, och ger sig i väg för att sabotera bröllopet. 

Ingenting går naturligtvis som man tänkt sig. 

Men det är tyvärr bara hälften så kul som jag hade hoppats på. ”Ticket to Paradise” saknar förstås draghjälpen från ett medryckande Abba-soundtrack, vilket gör att ett svagt manus utan tillräckligt många kvicka repliker snart blottas. 

Roligast blir det därför när George och Julia får agera pinsamma och tillika berusade föräldrar som efter en omgång ölpingis börjar stuffa runt till gamla nittiotalshits som ”Gonna make you sweat”.

Nej, förresten allra roligast är eftertextmaterialet där Roberts spontant(?) skojar om Clooney, vilket väl säger en del om avsaknaden av lyckade skämt.

Dessutom skapar upplägget med två bittra exmakar som högst motvilligt måste samarbeta en viss kyla eller tomhet. Det blir mindre ”må bra” och mer ”må okej”, vilket möjligen rimmar med en tid då nittiotalsromantiken känts naiv sen länge. 

Den goda nyheten är att Julia Roberts och George Clooney trots allt besitter stjärnglans så att det räcker för ett helt universum. Bara att de rör sig och existerar framför en känns lyxigt, och skapar rentav en viss vördnad. 

När de dessutom ackompanjeras av exotiskt glittrande strandbilder blir upplevelsen som helhet faktiskt ändå behaglig i all sin motståndslösa kravlöshet.