Men till grund för denna bisarra saga ligger succémusikalen ”Into the woods” av Stephen Sondheim från 1987. Ett verk som brukar omges av en vuxen tyngd, men som här passerats genom ett familjevänligare Disney-filter.
Visuellt är det lite som att förflytta Hobbit-skogen till Broadway-scenen. Fantasy-läckert, fast med ordvrängande musikallåtar som skrytmaterial i stället för specialeffekter.
Blottade bröst
Den här filmen förutsätter en viss (hat)-kärlek till musikalgenren eller åtminstone en beundran för Meryl Streep. Hon är som vanligt briljant, och gnistrar på mer än ett sätt som sjungande häxa som lovar att häva förbannelsen som gjort bagaren (James Corden) och hans fru (Blunt) barnlösa. Bara hon inom tre midnätter får ett visst antal föremål, och på så vis korsas bagarparets vägar med de andra sagofigurernas.
Berättelsen letar sig snabbt ut på oanade stigar. Askungen (Kendrick) är i själva verket inte alls så förtjust i prinsen (Pine) som i sin tur visar sig vara allt annat än en svärmorsdröm. Dramatiska numret ”Agony” där filmens två prinsar placerats i ett vattenfall med blottade bröst, är en fantastisk drift med genren. Men det ställer också frågor om för vem den här filmen är till?
Lite för snällt
Det är lite för snällt för att helt och hållet roa vuxna, men inte tillräckligt på allvar, för att passa barn.
Fast sätter sig, det gör den. Det tar dagar för min hjärna att sluta göra hoppsasteg till den äppelkäcka musiken. På gott och ont kan man säga.
