Högkvalitativt Hollywoodstilig – men också fjättrad vid sin förlaga

Hans ”The wife” resulterade nästan i en Oscar för Glenn Close 2019, och när jag nu ser hans tolkning av ”Bränn alla mina brev”, så framstår den faktiskt som ett slags uppföljare.

Återigen befinner vi oss i en manlig kulturvärld, där en talangfull kvinna pressas in i skuggorna. 

Orättvisan är glasklar, samtidigt som det finns ett visst mått av romantiserade kring de gamla institutionerna och traditionerna. Ett gammeldags mys, som i ”The wife” plockades upp i ett stämningsfullt luciatåg, och som här får eka genom kyrkklockor, naturens sus, och en kantig trettiotalssvenska.

Filmen är högkvalitativt Hollywoodstilig, men också lite fjättrad vid en förlaga som inte känns helt lätt att filmatisera. 

Boken består ju till stora delar av Alex Schulmans reflektioner kring den ögonöppnande upptäckten att hans mormor Karin Stolpe hade haft en affär med Olof Lagercrantz, vilket eskalerade till en evig kulturfejd mellan Sven Stolpe och Lagercrantz.

Det är en värld av tankar, genom tiden, som nu ska översättas i bild – med blandat resultat.

I synnerhet delarna som utspelar sig kring Alex Schulman (Sverrir Gudnason) får ett drag av förhöjd reality-tv över sig, när han vandrar genom Humlegården och tar möten på Riche.

Då är det betydligt enklare att låta hjärtat flytta in någonstans mellan Gustav Lindh och Asta Kamma Augusts gestaltningar av Olof Lagercrantz och Karin Stolpe. Deras kärlek känns både äkta, ömtålig och förtvivlat innerlig, när den spelas med små gester och en total närvaro.

Alltid lika karismatiske Bill Skarsgård blir, som Sven Stolpe, däremot en aning för diabolisk, så att det någonstans blir svårt att förstå hur Karin kunde leva ett liv med honom. 

Nej, det är inte full Pennywise, utan mer åt Jan Malmsjös biskop Vergérus, i en film som också bygger en hel del på Bergmansk dysfunktionell familjeborgerlighet. Något som blir påtagligt inte minst när den lille Alex Schulman sökande vandrar omkring i sina morföräldrars tungt möblerade paradvilla. 

Han spelas dessutom av Ossian Skarsgård (japp, vi har fått en ny Skarsgård) som inte bara liknar Alexander Schulman, utan även pojken Alexander i ”Fanny och Alexander”.

”Bränn alla mina brev” är en ljuvlig film där saker som ord, böcker, blickar eller en blottad bit hud, kan vara ett helt universum. Men den är också rätt flyktig, på samma sätt som en vemodigt vacker sommarnatt.