En smått schizofren upplevelse

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Sonen försvinner. Mikael Persbrandt och Lena Olins son blir kidnappad av en person med en väldigt sned syn på relationen barn och föräldrar. Foto: FREDRIK HJERLING/SF
Foto: Fredrik Hjerling

Expressens Mats Bråstedt recenserar "Hypnotisören."

En ytterst uppmärksammad spänningsroman, som snyggt ställer in sig i det led omvärlden valt att kalla "Swedish crime".

Sveriges bidrag i kampen om en Oscarnominering (jisses, vad det gick undan där).
En av våra mest hyllade filmregissörens återkomst till fosterlandet efter drygt två decennier. "Hypnotisören" har med andra ord mycket att leva upp till.
Det står dock snabbt klart att denna genre inte är Lasse Hallströms hemmaplan även om han nu - om än tillfälligt - befinner sig på svensk mark.

"Hypnotisören" som bok är ett fyndigt sammansatt bygge av olika stickspår, trådar och lösa ändar, och manusförfattarna Paolo Vacirca och Peter Asmussen kan inte ha sovit gott om nätterna när de valt vad som skulle rensas bort.
Kvar har det blivit tre parallella berättelser, där var och en mycket väl hade klarat av att stå på egna ben.

Vi kan kalla dem:

Äktenskapskrisen. Hypnotisören Erik Maria Bark (Persbrandt) och hans Simone (Olin) verkar ha haft ett helvete sedan Erik för några år sedan var otrogen. Paret Barks tillvaro genomsyras av detta gift.

Seriemorden. I södra Stockholm har en hel familj brutalt slaktats. Den ende överlevande - det finns en till visar det sig senare - är den svårt traumatiserade sonen som Bark sedan hypnotiserar för att ynglingen ska minnas vad som hände.
Benjamins försvinnande. Barks pojke kidnappas av en person med en väldigt sned- vriden syn på relationen barn och föräldrar.


Som sagt; "Hypnotisören" faller samman i dessa tre delar och det blir för mycket för Hallström att hålla reda på. Han lyckas aldrig foga ihop dem till en historia, där samtliga bitar smidigt hakar i varandra och tillsammans driver en grundhandling framåt.
En smått schizofren upplevelse.

Hallströms yrkesmässiga återvändande till Sverige slutar alltså med att han beträder ett område som för honom inte är bekant.
Filmer som "Hypnotisören" utgör dessutom stapelvara i landet han valt att verka i allt sedan "Once around" för 21 år sedan. Hallströms eget bidrag blir ett oroligt sneglande mot dessa dussinproduktioner.

En sak till: Varför denna mängd flygbilder över Stockholm och en musik som låter som om någon håller på att spränga bomber?
Då är "Hypnotisören" farligt nära dikeskörningen "Nobels testamente" och det kan knappast ha varit meningen.

Och nu med facit i hand inställer sig en stillsam undran: Hur kunde Svenska filminstitutet bortse från "Avalon" när det gäller en eventuell blågul Oscar?

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.