Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det våras för den sura tanten

Ur filmen ”Britt-Marie var här”. Foto: Josef Persson/SF Studios
Ur filmen ”Britt-Marie var här”. Foto: Josef Persson/SF Studios
Ur filmen ”Britt-Marie var här”. Foto: Josef Persson/SF Studios

Från den nedläggningshotade fritidsgården i korrugerad plåt till den ensliga busshållplatsens nedskitade rutor, finns där en molande tomhet i ”Britt-Marie”. 

Som att Ingentinget dragit fram och slukat både verksamheter, människor och drömmar. 

I sagan hade fantasin varit motgiftet. För Britt-Marie är det städningen, vilket också är ett slags fantasi, i alla fall om man i åratal ska lyckas ignorera att ens man har en affär vid sidan om, som Britt-Marie själv krasst konstaterar.

Tanten har ett stråk av humor, men framför allt har hon ett subtilt avog relation till sin omvärld, som bor i blickar och tystnader, snarare än vresigt Ove-gormande. Pernilla August är med andra ord lysande när hon förvandlar denna karikatyr av bikarbonat och listor, till något rörande bekant. Med de husliga plikterna, har Britt-Marie skapat ett svepskäl att avskärma sig från omvärlden. Men den livsstrategin är dömd att rämna den dag maken Kents (Peter Haber) otrohet blir pinsamt uppenbar. Britt-Marie lämnar honom och blir därmed även tvungen att söka jobb, vilket leder henne till hålan Borg och en tillvaro som kombinerad fritidsledare och fotbollstränare. Minst sagt en utmaning för en tant som varken förstår sig på barn eller bollar. Men givetvis finns här människorna som ska hjälpa henne att växa, så att hon äntligen vågar sig ut i livet.

Som film saknar ”Britt-Marie” somligt av både värmen och svärtan som Hannes Holms ”Ove” hade. Det allra trasigaste och knasigaste från boken finns heller inte riktigt med här. Episoder om en vänskaplig råtta och en bortglömd död kvinna, mest flimrar förbi som små blinkningar. Medan Borgs glesbygdstragik försetts med mjukare konturer. 

Att göra mysfilm av Fredrik Backmans universum är nog svårare än somliga tror. För nu känns det ibland som att det grådaskiga Ingentinget slipat ner lite väl många av alla salt- och sockerkristaller man hade velat skrubba själen mot. 

Trots det utgör ”Britt-Marie” en glädjande pionjärinsats. Efter att vi i decennier fått närma oss de griniga gubbarna, är det oerhört befriande att äntligen få ge ”surkärringarna” lite av den kärlek de förtjänar.

 

BRITT-MARIE VAR HÄR

Drama

Sverige. Av Tuva Novotny. Med Pernilla August, Peter Haber, Anders Mossling, Malin Levanon, Vera Vitali, Olle Sarri. Längd: 1:35. Ålder: Barntillåten.

 

 

Så bra är skådespelarna

Pernilla August

Det är fullkomligt enastående att se hur hon med små gester och blickar, kanaliserar Britt-Maries frustration, ilska och ångest. Ett icke dramatiskt-förhållningssätt till livet som är laddat av identifikation, och tämligen outforskat på film.

 

Peter Haber

Spelar en version av maken Kent, som känns tråkigare och mindre hänsynslös än i boken. Mer av en trist vardagsgubbe helt enkelt.

 

Anders Mossling

Gör polisen som Britt-Marie inleder ett slags städad romans med. Sympatisk roll, även om männens betydelse för Britt-Marie fått betydligt mindre utrymme än i boken. Vilket känns okej. Britt-Marie skapar trots allt sin egen frälsning – inte männen.