Avstressande att återigen få vistas i en gyllene idyll

Det var förstås mer realistiskt, samtidigt som det var en njutning att i den längre tv-serieformen få se hur seder och bruk långsamt luckrades upp i riktning mot jämlikhet och gemenskap. 

Men i de efterföljande filmerna, så är den resan redan gjord, och vi befinner oss snarare i en brittisk utopi, där herrskap och tjänstefolk lever ihop, likt lamm och vargar i ett gammaltestamentligt fridsrike.

Allt är för den sakens skull inte händelselöst. Tvärtom. I ”En ny era” avverkas bröllop, begravning och bebis, i en sådan hastighet att det hade kunnat röra sig om en tv-serie av Colin Nutley. 

Med den viktiga skillnaden att här knappt alls förekommer några starka känsloutbrott. Det är nog också däri lockelsen ligger – att all dramatik i Downton-land hanteras med förnuft, artighet och finurlig list.

Sagan närmar sig nu trettiotalet. Ägorna är slitna, men kan räddas av en stumfilmsproduktion som är villiga att betala en stor summa för att få filma på godset. Snart störs de dagliga rutinerna därför av en attraktiv regissör, en Clark Gable-liknande charmör (Dominic West) och en bortskämd diva. 

Lyckligtvis så har änkegrevinnan Violet råkat ärva en villa i Sydfrankrike av en gammal flamma, vilket ger större delen av familjen en tillflyktsort, medan bland annat Mary stannar kvar och håller fortet.

Butlern Carson kallas åter tillbaka från pensionen, och precis alla får sin lilla berättelse snyggt ihopvävd med den stora. 

Jag skulle inte säga att jag är överväldigad, men det är samtidigt enormt lustfyllt och avstressande att återigen få vistas i denna gyllene idyll av oändliga gräsmattor, vackra teserviser, och ömsinta syrligheter. 

Här finns inga vassa kanter, utan bara ett väloljat maskineri, där samtliga kugghjul passar in i ett annat, och problem hanteras lite som i en oskuldsfull ”Paddington”-film. Allt löser sig. 

Världskriget ligger långt bakom dem, och de är alla ännu lyckligt ovetande om vad trettiotalet kommer att bära med sig.