Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Fares Fares om flykten – låter som en Wiehe-text

Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: JARI KANTOLA / STELLA PICTURES

För oss var det kanske bara några fladdrande sekunder. Vi märkte dem kanske inte ens. Men i Fares Fares sinne finns allt från den där natten bevarat. Allt om den 14-åring som rymde från flyktingmottagningen, i hopp om att familjen inte ännu en gång skulle utvisas till Libanon.

Fares flyr genom det bortskruvade takfönstret, klättrar längs en stupränna, och springer barfota på vingliga ben genom skogen. Vakterna spelar fotboll intill. Han lyckas hejda en buss. 

Det låter nästan som en uppdiktad Mikael Wiehe-text, eller (förstås) en film, men det är alldeles sant. 1987 blir familjen Fares ett inslag i Rapport, pojken som ryms nämns. Pojken är Fares. 

Egentligen behövs inte mer än denna berättelse. Den är så full av allt, och Fares drar själv strecken fram till dagens flyktingar – alla meningslösa krig och allt ”tjafs om vilka som ska rädda de som behöver hjälp”.

Men som för alla som någon gång fått kämpa overkligt mycket för något, så verkar det i Fares rymmas en drift att synliggöra det osynliga slitet: Hur han var bäst i skolan i Libanon, hur han i Sverige lärde sig svenska på rekordsnabba tre månader, hur familjen straffades med uteblivet ekonomiskt stöd eftersom de inte vill bo på flyktingförläggning, hur en vuxen man spottar på marken där pojken Fares går. 

Mellan raderna ryms en ilska eller en frustration. Tror jag. Kanske är det bara jag som, präglad av tanken på rättvisa, läser in detta. För Fares röst är lugn och samlad. 

Han började sitt sommarprat med att förkunna vikten av ”inte låta andra bestämma vem du är”. Då lät det lite som en klyscha. På andra sidan programmet förstår jag i stället exakt vad han menar, och rörs av hur frikostigt Fares bjuder på sin egen ömsom fula, ömsom snygga näsa som exempel.

SÅ BRA VAR FARES FARES "SOMMAR I P1"

INLEDNINGEN

Fares filosoferar kring de andras blick: Hur han anses som både ful och snygg, mesig och dramatisk, en svensk eller främling beroende på vem som tittar.

KÄNSLORNA

Det finns ett driv i Fares personlighet som genomsyrar sommarpratet, från när han rymmer från den svenska flyktingmottagningen, till beslutsamheten i att göra Sverige till sitt.

SKRATTEN

Är inte så många. Fares vänder främst den allvarsamma sidan till. Men att höra honom illustrera nittiotalets Örebroungdom och deras snack om U2 och innebandy är kul!

MUSIKEN

Personligt! Och som jag älskar att Fares spelar Orups ”Höga klackar och korta kjolar”. Men Leonard Cohen, Frank Sinatra och Amy Winehouse känns ibland som lite väl uttjatade ”Sommar”-val

AVSLUTNINGEN

Fares välkomnar sitt kommande barn med en en specialversion av Guns and roses ”Welcome to the jungle”, framförd av Sveriges radios symfoniorkester. Det är supergulligt och befriande konstigt.

LÅTLISTAN

Sympathy for the devil (The Rolling Stones)

The partisan (Leonard Cohen)

Sign o’ the times (Prince)

Everyday people (Sly and the family Stone)

Höga klackar och korta kjolar (Orup)

Don’t stop med now (Queen)

No 1 Swartskalle (Infinite mass)

Back to black (Amy Winehouse) 

Jag ber dig (Magnus Carlsson)

Fly me to the moon (Frank Sinatra)

Welcome to the jungle (Sveriges radios symfoniorkester, Guns and roses)