Jill Johnson har stått på scen i 20 år och det är ingen tvekan om att hon har en stor röst. Hon har också utvecklat sitt artisteri, blivit kraftfullare och förfinat uttrycken.
Nu är hon mogen för att underhålla i en krogshow, som kräver lite mer än en vanlig spelning. Det ska vara dans, effekter, överraskningar, kläder och skratt.
Hon har fått proffsig förpackning av veteranen Hans Marklund, som hjälpt till med manus, regi och dessutom ramat in henne i rytmisk videokonst, som ger nya stämningar till hennes låtar. Där finns till och med en sorts videosoffa med barn när hon sjunger till sina döttrar.
Själva Jill Johnson är utsmyckad av ett annat proffs, Lars Wallin, som skapat alla klänningarna - alla förstås korta. Man kan inte skymma varumärket.
Hennes prator, det vänliga mellansnacket, är inte på något sätt sensationell komik, utan tar avstamp i hur alla uppfattar henne. Helylle, präktig, brist på skandaler, inga löpsedlar. Det finns till och med nyskriven sångtext, "Bara Jill", som handlar om samma sak.
Detta är showen, men scenen domineras förstås av populära sångerskan och det är för henne som Jill Johnson-fansen kommer. Och de kan vara lugna, de får hela amerikanska showcountrypaketet, från egna bakfyllelåten "Flirting with disaster" via Dolly Partons "Jolene" till känsliga extranumret "Desperado".
Och just när jag tänker att hon kanske skulle sjunga något annat för att bryta av, så gör hon ett Las Vegas-paket med Sinatra-låtar. Naturligtvis klarar hon att svänga skönt även till den musiken.
Inte en toppshow, inte en skrattfest, men snyggt gjort. Och fansen, de som verkligen gillar Jill Johnson, de kommer att älska den här showen.
