Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Degermark: "Saknar någon att prata med"

Pia Degermark. Foto: Alexander Donka/Björn Lundberg/

Under några omtumlande decennier såg Pia Degermark sitt liv gå i spillror.

Hon överlevde de hemska åren - men bär fortfarande på en stor sorg.

- Min son vill inte prata med mig, säger den forna skådespelerskan till EXTRA.

FAKTA

VEM?

Pia Charlotte Caminneci Degermark, 63 år.

Född i Bromma utanför Stockholm, och från tio års ålder uppvuxen i byn Vitznau i Schweiz. I dag bosatt i en lägenhet i Norrtälje.

Har två söner, Cesare, 40, och Robbin, 20. Är dotter till strumpgrossisten Torsten Degermark.

 

VAD?

Slog igenom som skådis 1967 i Bo Widerbergs film "Elvira Madigan", som gav henne en guldpalm vid Cannesfestivalen. Succén ledde till roller i "Spegelkriget", "Una breve stagione" och "The vampire happening". Gav 2006 ut självbiografin "Gud räknar kvinnors tårar".

 

VARFÖR?

Efter det enorma världsgenombrottet med "Elvira Madigan" drabbades hon av anorexi och försvann efter några år helt från rampljuset. Senare i livet levde den tidigare överklassflickan under perioder som missbrukare och hemlös. I dag är hon sjukpensionär.

PIA OM…

... skådespelaren och regissören Thommy Berggren:

- Han kan vara världens jobbigaste människa, men han är väldigt begåvad och bland de roligaste jag vet. Det är säkert fem år sedan vi sågs, men jag vet att han bryr sig om mig.

-

... regissören Bo Widerberg:

- Han var väldigt manipulativ, han kunde vara rätt elak mot Thommy för att få honom på rätt humör. Men gud vad de har fått mig att skratta, de där två ihop. Bosse var otroligt gullig mot mig.

-

... författaren Bodil Malmsten:

- Jag har skrivit brev till Bodil, för jag tycker att hon är underbar. Hon vågade hälsa på mig under den tid jag levde som missbrukare. Det satte sig i mitt hjärta.

ÅR FÖR ÅR – HÄR ÄR PIAS LIV

1949

Föds i Stockholm den 24 augusti.

1960

Familjen flyttar till Schweiz.

1965

Börjar på internatskola i Sigtuna.

1966

Upptäcks av Bo Widerberg och spelar in ”Elvira Madigan”. Har en romans med motspelaren Thommy Berggren.

1967

Får pris som bästa skådespelerska vid filmfestivalen i Cannes. Drabbas av anorexi.

1968

Tar studenten. Spelar in sin andra film ”Spegelkriget” i London och inleder ett förhållande med motspelaren Christopher Jones.

1969

Gör sin tredje film ”Una breva stagione” i Rom.

1970

Blir tillsammans med den tyske mångmiljardären och producenten Pier Caminneci. Spelar in hans film ”The vampire happening”.

1971

Förlovar sig med Pier i Sankt Moritz. Gifter sig i Sankt Jacobs kyrka i Stockholm.

1972

Blir mamma till sin första son Cesare. Flyttar från Tyskland till Schweiz.

1974

Skilsmässorykten börjar florera.

1979

Börjar träffa Jacob Curman.

1980

Skilsmässan från Pier går igenom. Flyttar tillbaka till Stockholm och börjar arbeta som konferensvärdinna.

1987

Bryter upp med Jacob.

1989

Lillebror Jan går bort. Börjar jobba med PR.

1990

Arbetar med Anorexiastiftelsen.

1991

Börjar missbruka amfetamin och lever i månader som hemlös. Träffar en ny man men hamnar i fängelse på Färingsö efter att ha dömts för grovt bedrägeri, narkotikabrott och våld mot tjänsteman.

1992

Får sonen Robbin. Förlorar sin pappa.

1993

Robbin omhändertas av sociala myndigheterna.

1994

Åker på drogavvänjning till USA.

1995

Är med om en bilolycka och börjar missbruka igen.

1998-1999

Blir drogfri.

2006

Ger ut en bok om sitt liv och saknaden efter sitt yngsta barn.

Året är 1967 och Bo Widerbergs "Elvira Madigan" är hela världens favoritfilm. Alla vill ha en bit av kärleksdramats kvinnliga huvudperson: den hittills okända, vackra och talangfulla svenskan.

Men på internatskolan i Sigtuna sitter en 17-årig flicka och gråter, så sjuk av uppståndelsen och pressen att hon vid tillfället väger ynka 30 kilo. Varje dag under den fjärde terminen i gymnasiet anländer till elevhemmet en röd ros och ett uppmuntrande meddelande från hennes pappa i Schweiz. "Vi älskar dig", står det på kortet.

"Elvira Madigan" blev Pia Degermarks sagolika genombrott, och hennes förvandling från "vanlig" överklasstjej till filmstjärna. Men också, på längre sikt, hennes fall.

Inspelningen i Skåne sommaren 1966 beskriver hon som en tid då allting stämde, men efteråt drabbades den lovande skönheten av anorexi.

Bo Widerbergs och motspelaren Thommy Berggrens intensiva skojande om hennes starka "hästkropp" slog hårt mot självkänslan.

- De menade inget illa, men jag tog åt mig eftersom jag hade varit tjock som barn.

- Att vara tillbaka i skolan efter den där lyckliga, fria tiden var som att hamna i fängelse. Jag använde anorexin för att slippa känna efter, säger Pia Degermark när vi träffas i hennes lägenhet i Norrtälje, 45 år senare.

Vi har stämt möte för att prata om var hon befinner sig nu, och hur hon hamnade som sjukpensionär i en småstad sju mil norr om Stockholm.

Men för att komma dit är det omöjligt att inte bläddra tillbaka till de första kapitlen av hennes vuxna liv, de som började med att regissören Bo Widerberg upptäckte sin blivande stjärna på en bild i en veckotidning, där hon dansade med vår nuvarande kung.

Som dotter till den framgångsrike strumpgrossisten Torsten Degermark växte Pia upp bland Stockholms jetsetklick och umgicks med kronprins Carl Gustaf och hans vänner.

Vid tiden kring den berömda filmen blev hon förföljd av paparazzi-fotografer från hela världen när hon sprang på glamorösa fester i Djursholm och Sankt Moritz.

- I mångt och mycket har jag haft ett väldigt bra liv, men jag njöt aldrig av uppmärksamheten. Jag ville inte vara i filmvärlden, allt blev så fel.

- Men det var så lättförtjänta pengar, när jag gjorde "Spegelkriget" fick jag en miljon för sju veckors jobb! Jag köpte en knallröd Dino Ferrari som jag gled runt i på gatorna i Stockholm. Jag har alltid tyckt om bilar, skrockar Pia och suger på en cigarill.

Det blev bara tre filmer till efter "Elvira Madigan", sedan lade det svenska stjärnskottet skådespeleriet på hyllan. Hon gifte sig med den tyske, stenrike producenten Pier Caminneci, fick barn och flyttade tillbaka till Schweiz.

Pia Degermark har beskrivit maken som den mest arroganta människa hon någonsin mött.

Ändå blev hon upp över öronen förälskad.

- Arrogansen var hans sätt att försvara sig mot folk han inte tyckte om. Mot mig var han jättesnäll. Det var ju stormigt hela tiden, men när man är ung så dras man till passion.

Du låter väldigt romantisk?

- Ja, kärleken är bra, för den sköljer över allt annat.

- Men i dag letar jag inte efter passion, utan bara lugn och ro. Jag saknar någon att leva med, någon att prata med.

Pia Degermark har alltid sökt tryggheten i mer erfarna kompisar och killar. Hennes första man var tio år äldre.

I tidningsartiklar från sent 60-tal skapar hon rabalder när hon, mitt under den mest aktiva vänstervågen, säger att "kvinnan ska vara den eftergivna parten i äktenskap".

Men i dag bara skrattar hon åt sin ungdoms utspel:

- Jag har sagt många dumma saker, men jag var tvungen att provocera.

- Jag är inte dum, egentligen hade jag helt andra åsikter. Men jag tycker att kvinnor ska vara kvinnor och använda sina attribut.

Åren med Pier och sonen Cesare i Europa flöt på. Då och då publicerade någon svensk tidning en liten blänkare om Pia Degermark, men på det hela taget levde hon en ganska anonym tillvaro.

När förhållandet började knaka i fogarna i slutet av 70-talet bestämde hon sig för att flytta tillbaka till Sverige.

Återkomsten till Stockholm blev början på helvetet.

- Jag har nog aldrig riktigt styrt mitt liv. Jag har bara dragits med. Jag vet inte vad som hände. Kanske var jag tvungen att gå ner i skiten för att hitta mig själv igen, berättar hon.

Pia Degermark levde några år med en ny man på Djurgården, började så småningom jobba i PR-branschen - och kom i kontakt med amfetamin för första gången.

1991 greps hon för att ha förskingrat stora summor pengar från sin pappas bankkonto och hamnade i kvinnofängelse på Färingsö, en miljö så långt ifrån den privilegierade uppväxten man kan komma.

- Men det var också en erfarenhet. Jag hade ju kört mig själv dit. Det kändes på något sätt tryggt att vara inlåst. Jag tyckte att jag hörde hemma där.

Att hon lurade sin egen far är förstås anmärkningsvärt. Men relationen till mamma och pappa Degermark hade alltid varit komplicerad.

- De har inte alltid ställt upp för mig. De stoppade oss barn i internatskolor.

- Det är klart att de hyste kärlek till en, men de var så upptagna med sina egna problem, säger Pia.

Strax före fängelsestraffet hade hon inlett en relation med en drogberoende och kriminell man.

Under tiden de båda satt inne blev hon gravid och kort efter frigivningen föddes Robbin, hennes andra barn.

Pia Degermark har i sin självbiografi "Gud räknar kvinnors tårar" beskrivit den förtvivlan och destruktivitet hon drabbades av när de sociala myndigheterna tog sonen ifrån henne på grund av hennes livssituation, då han ännu var en baby.

Med ytterligare några år i backspegeln fortsätter hon nu:

- Allt bara brakade. Jag orkade inte mer. Två veckor efter att de tagit Robbin började jag missbruka med spruta. Jag var tvungen att bli av med smärtan.

Paradoxalt nog blev drogerna Pias räddning.

- De gjorde att jag höll ut en dag till. Jag tror inte att jag hade klarat mig annars, konstaterar hon.

Om åren som följde med hemlöshet och iskalla vintrar på gatan finns dock inget positivt att säga. Det skulle dröja till 1999, efter en svår bilolycka, som Pia Degermark blev helt drogfri med hjälp av en psykiater.

Hon har lyckats undvika återfall sedan dess, och lever numera ett stillsamt liv i Norrtälje, dit hon flyttat för att vara nära sin mor.

- I dag skulle jag inte röra något om man så slängde det efter mig.

- Jag tycker att jag har det rätt så bra nu. Det enda som fattas är en partner, säger hon.

Och så Robbin då. Det förlorade barnet som gör hennes ögon vattniga när hon berättar:

- Min äldsta son Cesare har jag jättebra kontakt med, men Robbin vill inte ens prata. Jag gråter ihjäl mig när jag skriver brev som han inte svarar på. Jag tänker på honom varje dag.

Har du varit nära att ge upp?

- Ger upp gör man aldrig, men jag vågar inte hoppas längre.

- Jag vill inte bli besviken igen, för då vet jag inte hur långt ner jag ramlar.

Innan vi skiljs åt pratar vi lite om en eventuell comeback som skådespelerska, om Pia skulle kunna tacka ja till en roll någon mer gång.

Hon förblir avig, men kan tänka sig att ställa upp som sig själv i händerna på en mästerregissör.

- Ja, om Ang Lee ringer, då är jag med.

- Förr eller senare kommer det ju att göras en film om mitt liv. Min story är för bra för att gå förlorad, säger Pia Degermark.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!