Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Efter rysaren – det är dags att göra om Eurovision

Duncan Laurence. Foto: SEBASTIAN SCHEINER / AP TT NYHETSBYRÅN

John Lundvik var bra när det gällde.

Han var dessutom med in i det sista, i en härligt rafflande thriller.

Men han var, handen på hjärtat, inte riktigt bäst.

Det välförtjänta holländska segerjublet är i full gång i Tel Aviv, men innan vi går över till det måste vi först prata lite om nivån.

Det finns flera anledningar till att Expressen skriver Eurovision Song Contest och inte schlager-EM längre.

Exempelvis har det blivit allt svårare att se på tävlingen som ett riktigt Europamästerskap i musik.

Se bara på en stolt popnation som England, till exempel. Att Storbritannien representeras av en glad amatör som Michael Rice och inte Adele eller Ed Sheeran, för att ta två exempel ur högen, är ungefär som om England skulle skicka Doncaster Rovers FC för att representera landet i fotbolls-VM.

Eurovision är sitt eget lilla universum.

Det är en stor del av charmen. En av förklaringarna till det stora engagemanget bland tittarna.

Samtidigt är det många nationer som inte verkar ta tävlingen på allvar, många som helt enkelt verkar skita i den.

Tänk om Frankrike ställt upp med Daft Punk, om Tyskland skickat Rammstein, om Norge valt Kygo, Island skickat Björk, Albanien tävlat med Dua Lipa, Danmark med Volbeat, Finland med Alma och så vidare. Vi hade kunnat skicka Robyn, eller ett dussin andra.

Då hade tävlingen varit en helt annan.

Men då hade man å andra sidan aldrig fått ta del av fullblodsnarcissister som ryske Sergej Lazarev – som sjöng ikapp med tio digitala versioner av sig själv i år. Eller stolligheter som Australiens popoperahicka, parodiskt placerad på en pinne fyra meter upp i luften. Eller de tre hopplösa glasstrutarna från Tjeckien, grekiskan som bar omkring på ett gigantiskt kokt ägg eller de – uppenbarligen väldigt folkkära – norska eurodiscogycklarna Keiino.

Enda numren som faktiskt höll någon slags rimlig internationell klass i den här finalen var Island, Nederländerna och Slovenien. Möjligen även Sverige och – USA, givetvis. Madonnas förhandshajpade mellanakt var en succé redan i introt av ”Like a prayer”. Avslutningen, och ”Future”, var... eh, motsatsen.

Övriga bidrag hade sannolikt blivit utbuade alternativt utskrattade på en MTV–gala eller en Grammy–scen.

Antalet musikaliska blåbär i Eurovision är fortfarande så många att man kan koka sylt av dem.

EBU är inte bara vansinnigt stolta över tittarsiffrorna för Eurovision, de är också livrädda för att tappa positionen som arrangörer för världens största musiktävling. Den ängsligheten gör att de trycker in så många länder som möjligt i finalen, samt några till. Anledningen till att sändningen blivit ett över fyra timmar långt maraton är att så många som möjligt ska titta.

Självklart skulle Eurovision bli en bättre tv-upplevelse om antalet finalister bantades ner från 26 till 16. Självklart skulle den musikaliska verkshöjden bli betydligt högre.

Och bästa låten skulle fortfarande vinna, åtminstone lika ofta som nu.

Den här gången hette vinnaren ”Arcade”, och om det resultatet finns inget att invända.

Juryfavoriten John Lundvik gjorde det bra, men hamnade en snöpligt lång bit från toppstriden när tv-tittarnas röster föll efter ett nervigt superdrama.

Men Duncan Laurence erbjöd något annat än konkurrenterna. Ett avskalat framträdande, en okonstlad livekänsla, en välskriven ballad som gick genom rutan utan att stapla tokiga specialeffekter på varandra.

När Benjamin Syrsa skrällde hem segern för Portugal för två år sedan med sitt fladdriga sömnpiller ”Amar pelos dois” sa han självbelåtet att det var en seger för ”riktig” musik.

Han pratade i nattmössan.

Duncan Laurence, däremot – det var en värdig vinnare.

Det var riktig musik.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!