Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ett monotont mangel

Foto: Tomas Leprince
Det är på många sätt en underlig kväll i Kristianstads glassiga handbollsborg.
Ett kultigt Whitesnake ute på världsturné har bestämt sig för att bara göra EN spelning i Sverige och den spelningen ska lika bestämt göras i vår sydspets.
Kul för Skåne.
Superskoj för Kristianstad.
Ormarna har ömsat skinn bra många gånger sedan de slog igenom för omkring 30 år sedan. Enda originalmedlemmen kvar är pudelmaestron David Coverdale.
Och visst har britterna sedan länge peakat, även om det bitvis är dugligt krut i senaste plattan "Forevermore".
I arenan inleder de lovande med triss i kärlek. "Give me all your love", "Love ain't no stranger" och "The deeper the love" visar upp ett virilt gäng på scenen. Bra fräs.
Coverdale rör sig inte så mycket, men han gillar sitt mikrofonstativ. 60-åringen, som brukligt struntat i att knäppa skjortan, försöker hitta sin rätta swag genom att dansbandsgunga och hissa det där stativet upp och ner och fram och tillbaka.
Men bränslet räcker inte mer än halvvägs. Konserten blir till ett monotont mangel, ylande och bankande när onödiga solon staplas på hög och trummisen Brian Tichy blir ensam kvar i rampljuset och inte gör mycket mer än pucklar skinn i tio minuter.
Coverdale befinner sig mer bakom än på scenen och när det hamras och riffas som mest undrar man om det är "Talang" man sitter och tittar på.
Det är låtar publiken vill ha.
Inte utdragna mellanspel som tar udden av all nerv.
Det blir inte ens särskilt intressant till slut.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.