Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ett ambitiöst detektivarbete

Foto: PHOTOSHOT / STELLA PICTURES PHOTOSHOT

Åh Whitney, min Whitney som du värker i bröstet. 

Som ett perfekt ögonblick som inte vill något annat än att förgöra sig själv. 

Ett mysterium flödande av självdestruktiv skaparkraft, absolut liv och oåterkallelig död. 

Med den första auktoriserade Whitney Houston-dokumentären någonsin försöker den Oscarsbelönade regissören Kevin McDonald hitta ett slags svar eller en logik i hur den sofistikerade och sprudlande prinsessan av gospelpop kunde sluta sina dagar som drunknad i ett badkar, endast 48 år gammal. 

Det liknar närmast ett ambitiöst detektivarbete där vittnesmål efter vittnesmål pekar mot en viss riktning, för att slutligen landa i en känsla av att många bäckar små till slut blir en sorgesvart och ostoppbar å.

I samtal med familjen, exmaken, vännerna, kollegorna, assistenterna, livvakterna, frisören. Ja, egentligen alla utom den utpekade flickvännen Robyn Crawford (som inte ville ställa upp) reser sig ur jorden rötterna till det onda. 

Filmen tecknar analytiskt konturerna till en identitet så splittrad att den blir besvärlig att leva med. Å ena sidan kommer Whitney ur Newarks svarta slum och ett samhälle präglat av raskrig, men hon anklagas samtidigt för att vara för vit, blir utbuad på Soul Train Music Awards och får öknamnet ”Whitey”.

Hon lanseras lite som den amerikanska motsvarigheten till Carola, en kristen familjeflicka, med gudabenådad röst och ”Främling”-frisyr. Men i själva verket präglas barndomen av tidigare okända sexuella övergrepp, föräldrarna är skilda, och Whitneys bisexuella känslor förvisas ständigt till garderoben.

Lösningen på allt detta blir paradoxalt nog rapparen Bobby Brown som med hela sin framtoning gör Whitney både svartare och mer hetero.

Därifrån viras allt fler faktorer in i den olycksaliga spiralen: Det är drogerna, pappan, och den obarmhärtiga branschen som skonar produkten Whitney lika lite som den skonade Avicii.

Allt detta skildras stramt med ett slags associativ självklarhet. Inklippta nyhetssekvenser tillåts skapa ett slags känsla för eran, medan återkommande bilder från ”I wanna dance with somebody” påminner om den överjordiskt lyckliga Whitney i glittrande glaspärleörhängen och lekfulla knallfärger. 

Kontrasterna är så djupa att de svider:

”Vem är din största djävul?” frågar journalisten Diane Sawyer i en intervju om missbruket, och med sitt ljuvligaste renaste leende svarar Whitney Houston ”det är jag”.  

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!