Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En illa dold förtjusning över alla framgångar

Det är när Åsa Larsson ska berätta om sitt nuvarande liv som internationellt framgångsrik deckarförfattare som jag tappar tråden, skriver Britta Svensson.
Foto: Izabelle Nordfjell

Jag gillar inte berättargreppet.

Åsa Larsson talar om sina framgångar i förklädnad av "författarinnan".

Det är roligare att höra om barndomen och släkten i Tornedalen.

En viktig del av mångfalden i "Sommar" är att de nationella minoriteterna får komma till tals. En av dem är tornedalingar, och till dem hör deckarförfattaren Åsa Larsson. Det är underbart att höra henne berätta om hur föräldrarna viskade på meänkieli, tornedalsfinska, till varandra. Själv kan hon bara sjunga på det språket, visor som hennes far lärde henne.

Berättar mycket fint om den resan

Mormor "kunde allt", koka tvål och använda tätört för att göra långfil, och arbetade alltid, hemma i byn Kurkkio. Av hennes sju barn läste sex på universitetet. Åsa Larsson berättar mycket fint om den resan, från väglöst land. Hon säger om sina föräldrar, två tornedalingar som träffades i Uppsala, att "de har tappat sin egen berättelse, sitt språk". Och mormors gamla färdigheter är det få som behärskar nu för tiden.

Alla sin barndoms somrar tillbringade Åsa Larsson i Kurkkio, där Maria Gripes "Tordyveln flyger i skymningen" på radion "luktar nyrensad gädda".

Tappar tråden

Det är när hon ska berätta om sitt nuvarande liv som internationellt framgångsrik deckarförfattare som jag tappar tråden. Enligt devisen från hembygden, "du ska inte tro att du är nåt", bakar hon om sina erfarenheter till något som "författarinnan" som dessutom har ett antal "delpersonligheter", råkar ut för.

Hon vill väl berätta att hon är rov för stridiga känslor när hon är ute på turné världen runt för att signera böcker. Men det framstår mest som ett krångligt sätt att berätta om svåra vuxna känslor för barn, när "delpersonligheterna" visar sig ha nos, svans och tassar. Och en illa dold förtjusning över alla framgångar från en som påstår sig vara "en räddhare på alldeles för höga deckardrottningklackar".

Låtlista

"A girl called Johnny" (The Waterboys), "Vuoi vuoi me" (Mari Boine), "Águas de março" (Jobim & Elis Regina), "Pojkarna går till Turkiet" (JP Nyströms), "April showers" (Proleter), "Seven nation army" (The White Stripes), "Con toda palabra" (Lhasa de Sela), "Whenever God shines his light" (Waterdeep), "Comin' home baby" (Magnus Carlson), "Seven days" (Sting), "Come to me" (Koop), "Gud är en av oss vid detta bord" (Irma Schultz Keller & Toni Holgersson).

Getingbetyg

Inledningen

Inleder berättelsen om sig själv som "författarinnan" och "delpersonligheterna". Ett inte helt lyckat grepp som blir tjatigt efter ett tag.


Känslorna

Under den tornedalskt lakoniska ytan vibrerar starka känslor. Den som lyssnar efter dem får ta del av en gripande släktberättelse i flera led. Man anar en lite bräcklig person under framgångarna.


Skratten

Det anas en lite humoristisk ton ibland, men det är nog mest dialekten som luras. Jag gillar när hon berättar om hur hon landar i vardagen och är glad för ett barn som kräks, "för DET räcker jag till".


Musiken

Den säger mig för det mesta ingenting, för jag får inte ihop den med det som sägs. Varför spela kristna gruppen Waterdeeps usla, urvattnade cover av Van Morrisons (och Cliff Richards) mästerverk?


Avslutningen

Gud kommer tillbaka i författarinnans liv, och så blir det psalm 396. Ett alldeles för ospännande slut på en berättelse med så många starka inslag.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.