En viktig del av mångfalden i "Sommar" är att de nationella minoriteterna får komma till tals. En av dem är tornedalingar, och till dem hör deckarförfattaren Åsa Larsson. Det är underbart att höra henne berätta om hur föräldrarna viskade på meänkieli, tornedalsfinska, till varandra. Själv kan hon bara sjunga på det språket, visor som hennes far lärde henne.
Berättar mycket fint om den resan
Mormor "kunde allt", koka tvål och använda tätört för att göra långfil, och arbetade alltid, hemma i byn Kurkkio. Av hennes sju barn läste sex på universitetet. Åsa Larsson berättar mycket fint om den resan, från väglöst land. Hon säger om sina föräldrar, två tornedalingar som träffades i Uppsala, att "de har tappat sin egen berättelse, sitt språk". Och mormors gamla färdigheter är det få som behärskar nu för tiden.
Alla sin barndoms somrar tillbringade Åsa Larsson i Kurkkio, där Maria Gripes "Tordyveln flyger i skymningen" på radion "luktar nyrensad gädda".
Tappar tråden
Det är när hon ska berätta om sitt nuvarande liv som internationellt framgångsrik deckarförfattare som jag tappar tråden. Enligt devisen från hembygden, "du ska inte tro att du är nåt", bakar hon om sina erfarenheter till något som "författarinnan" som dessutom har ett antal "delpersonligheter", råkar ut för.
Hon vill väl berätta att hon är rov för stridiga känslor när hon är ute på turné världen runt för att signera böcker. Men det framstår mest som ett krångligt sätt att berätta om svåra vuxna känslor för barn, när "delpersonligheterna" visar sig ha nos, svans och tassar. Och en illa dold förtjusning över alla framgångar från en som påstår sig vara "en räddhare på alldeles för höga deckardrottningklackar".
