Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Elisabet Höglunds dolda liv – affärerna med gifta män

Eliasbet Höglund om äktenskapssvackan, hur man håller liv i kärleken i 22 år, fegheten på SVT och om pensionsilskan. Foto: AXEL ÖBERG / AXEL ÖBERG EXPRESSEN
Elisabet Höglund och maken Bosse Karlsson. Foto: AXEL ÖBERG / AXEL ÖBERG EXPRESSEN
Elisabet Höglund utanför huset i Tungelsta. Foto: AXEL ÖBERG / AXEL ÖBERG EXPRESSEN

TUNGELSTA. Det var tack vare Bosse och hans kamp för att hon skulle få rätt vård som hon överlevde cancern, menar Elisabet Höglund.

När hon var som sämst bestämde hon sig för att skriva testamente.

– Men det blev inte av och nu vill jag inte ta i döden, jag vill satsa på livet, vill leva och vill att Bosse ska leva, säger den 72-åriga tv-journalisten och författaren i en stor intervju om att vara "den andra kvinnan", om äktenskapssvackan, hur man håller liv i kärleken i 22 år, fegheten på SVT – och om ilskan över att det blir så mycket mindre i pensionskuvertet än vad 40-talisterna förespeglats. 

Elisabet Höglund häller upp kaffe i kopparna som hon dukat fram ute på den inglasade veranda som maken Bosse Karlsson precis har snickrat färdigt. 

– Det var lite problem det första året då jag var korrespondent i Bryssel. Bosse hade nog trott att vi skulle kunna umgås hemma om kvällarna och helgerna, men som korrespondent är du aldrig ledig, förklarar Elisabet då Bosse drar henne intill sig och ger henne en kram.

 

Hur tog ni er igenom den äktenskapssvackan?

– Bosse fick anpassa sig. Korrespondentlivet är inte optimalt när man är gift och vill kunna träffas, men vi visste att det bara handlade om några år i livet, säger Elisabet.

Bosse fyller i:

– Och till slut ville jag inte hem, jag älskade livet i Bryssel, där jag arbetade med väldigt intressanta renoveringsprojekt, säger han.

Elisabet:

– Det är inte helt friktionsfritt, men man får lära sig att uthärda den tråkiga grå vardagen. Och jag älskar vårt liv tillsammans här i naturen i Tungelsta, säger hon.

 

Bosse Karlsson skrev till Sveriges Radio P4:s "Kändislunchen" och bad om en träff med Elisabet. Nu har de varit ett par i 22 år. Foto: AXEL ÖBERG / AXEL ÖBERG EXPRESSEN

 

Elisabet Höglunds relationer med gifta män

Ni var runt 50 år då Bosse skrev till till Sveriges Radio P4:s "kändislunchen" och bad att få träffa antingen dig eller Herman Lindqvist. Vilka för- och nackdelar är det att mötas mitt i livet?

– Jag hade levt ensam i hela mitt liv och tyckte att det var roligt att träffa en man att dela mitt liv med. Då Bosse och jag blev tillsammans ville jag inte sjabbla bort det. Om ett äktenskap ska hålla måste man vårda det, säger Elisabet.

– Är man ung kanske man tänker att man säkert träffar någon ny, men i vår ålder känner man att "det här måste jag skydda, den här möjligheten kommer inte tillbaka". Man får försöka att inte gräla i onödan utan vara snälla och pussa och krama på varandra, fortsätter hon.

– En av alla de egenskaper jag uppskattar hos Bosse är att han är väldigt rolig, men han var roligare förr. Nu har han redan dragit de flesta av sina historier och skämt, men då ber jag honom berätta dem igen.

Innan du gifte dig med Bosse hade du en del relationer med gifta män. Vad är skillnaden?

– Det var ett dolt liv där man fick hemlighålla allt. Visst fanns det en spänning i det, men i längden blev det tröstlöst. Jag ville ju binda mig. Jag blev känslomässigt lurad. Det är många män som har svikit mig. Men det är inte jag som har varit otrogen, det är de här männen som har varit gifta som har svikit både mig och kvinnorna de har levt med. De har lovat guld och gröna skogar, men kränkt både mig och fruarna. Jag är glad att slippa det livet nu.

 

LÄS MER: Elisabet Höglund piskades av mamman 

 

Elisabeth Höglund: ”Var millimeter från döden”

Egentligen skulle vi ha träffats klockan tolv, men Elisabet sms:ar under förmiddagen och ber att få flytta fram intervjun en halvtimma för att magen krånglar.

Hon skakar fram ett par brunvita Creon-tabletter som hon sväljer tillsammans med den halva bulle hon tar från fatet.

Du äter fortfarande medicin?

– Ja, jag har väldigt ont i magen och dras med diarréer. De här tabletterna måste jag äta i och med att jag inte har någon bukspottkörtel kvar efter cancern. Det var ett mirakel att jag inte dog, hela magen var full av ruttnande gegga och läkarna förstod inte hur sjuk jag var, det var bara Bosse som begrep, jag var millimeter från döden då Bosse larmade kirurgen om hur illa det var ställt med mig.

Vad tänkte du, Bosse, när Elisabet var som sämst 2011?

– Jag hann nog inte tänka något alls, det var fullt upp hela tiden. Jag jobbade på förmiddagarna och var hos Elisabet på sjukhuset om eftermiddagarna och nätterna. Det var först när vi kom hem hit, efter det att behandlingen hade avslutats, som det hann ifatt mig. Jag hjälpte Elisabet in i huset, men blev själv sittande utanför på en stol i flera timmar innan jag förmådde röra mig, säger Bosse.

– Det dröjde innan jag berättade för Elisabet hur illa det hade varit. Jag minns när de drog ut venkatetern för näringsdroppet ur hennes hals för att det inte skulle bli infekterat. Hon var så törstig, men kunde inte dricka. Jag satt med två topsar och doppade den ena i vatten medan hon sög på den andra. Så fort hon öppnade munnen förde jag in den andra topsen med ny vätska.

Hur är det att stå bredvid någon som är så sjuk, Bosse?

– Vi har bestämt oss för att bli gamla, men skulle jag vara 95 och Elisabet dör så skulle jag mura en skorsten till ett tvåvåningshus och se till att ramla ner från taket. Hade hon dött och jag är 95 så finns det inget kvar att leva för, säger Bosse.

Elisabet, du har tidigare berättat för mig att ni två har separat ekonomi och att ni har skrivit äktenskapsförord. Har ni testamente också?

– Nej, då jag låg på sjukhuset bestämde jag mig för att skriva testamente, men det blev inte av. Jag har kämpat mot döden och vill inte längre ta i den. Min syster dog i januari, det var fruktansvärt. Och hon hade inte skrivit till vita arkivet hur hon ville ha sin begravning. Egentligen borde ju jag också säga om jag vill bli kremerad eller ha kistbegravning och sådant, men jag vill inte tänka på det, jag var för nära då när jag var sjuk...

– Nu fokuserar jag på livet. Vad fasen spelar det för roll var jag ligger när jag är död? Det är obehagligt att tänka på det och planera. Och den dag som en av oss går bort så ärver den andra allt.

 

Fakta/Har vunnit "På Spåret"

NAMN: Elisabet Höglund.

ÅLDER: 72.

YRKE: Journalist, konstnär, författare och bloggare

BOR: Rött hus i Tungelsta, söder om Stockholm.

SOMMARSTÄLLE: Lägenhet i byn Sabinillas på spanska solkusten, sommarhus i Bergslagen.

FAMILJ: Maken Bosse Karlsson, 68, arbetande pensionär och husbyggare, katten Sigrid, 8.

INKOMST: 413 000 kronor (2015).

FÖDD OCH UPPVUXEN: Född i Göteborg som lillasyster till 1,5 år äldre Birgitta. Familjen vräktes från lägenheten och bodde därefter i en villa i Sävedalen utanför Göteborg

MAMMA VAR: Karin Höglund, hemmafru (dog 1999, 87 år gammal).

PAPPA VAR: Posttjänstemannen Ernst Freddy Höglund (dog 1991, 89 år gammal).

UTBILDNING: Studentexamen, halvklassisk gren vid Göteborgs högre samskola. Sju stora A:n i betyget (Sveriges bästa student, 1966). Filosofie kandidatexamen vid Göteborgs universitet (historia, litteraturvetenskap, kulturgeografi).

KARRIÄR: Västgöta-Demokraten i Borås (1970), biträdande pressombudsman LO, arbetsmarknadsreporter på Veckans Affärer (1981-83), arbetsmarknadsreporter på Aktuellt, ekonomisk och politisk reporter på Rapport (1987), Washingtonkorrespondent 1990, Europakorrespondent Bryssel (1996-2000), "Uppdrag granskning", "Reportrarna", "Studio 24". Mellanösternkorrespondent (2008). Krönikör i Expressen och senare i Aftonbladet. Tävlade i "Let´s dance" (2009). Programledare TV4:s "Förkväll" (2009-2010). Utsedd till "Sveriges bästa arbetsmarknadsreporter" (1985), fått Rapport-redaktionens jubileumspris (1990), Föreningen Skogs- och Lantbruksjournalisters stora pris (2001), belönats med "Guldkrattan" (2009) och röstats fram till "Årets mappie" (2009). Fem böcker ("Storkonflikten i den politiska debatten", 1981, "Kvinnans lilla deklarationshandbok", 1986, "Kvinnan, familjen & lagen", 1990, "En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar", 2010, "Nattens änglar”, 2012). Vinnare av "På spåret" 2015 och 2016.

AKTUELL: Bloggar på elisabethoglund.se. Målar. 

GODA EGENSKAPER: "Envis, ambitiös, logisk, noggrann, snäll, vänlig och omtänksam. Älskar djur och natur".

SÄMRE EGENSKAPER: "Otålig, kritisk, misstänksam, slösaktig".

 

Det är Bosse som har snickrat den inglasade verandan till paret Höglund-Karlssons hus i Tungelsta. Foto: AXEL ÖBERG / AXEL ÖBERG EXPRESSEN

 

Elisabet Höglund: ”Upprörd när samhället lurar en”

Engagemanget blev enormt då du nyligen berättade för Expressens Michael Töpffer om din frustration över att efter ett långt yrkesliv med 43 000 kronor i månaden i slutlön på SVT (2008) få ut 13 000 kronor efter skatt i pension. Till att börja med måste jag fråga, ingår även tjänstepensionen i den summan?

– Nej, jag har tjänstepension också på ett antal tusenlappar, exakt hur mycket vill jag inte gå in på. Det är inte synd om mig personligen, jag har det bra ekonomiskt. Det här är en principiell fråga. Jag blir upprörd när samhället lurar en. Vi hade i Sverige ett väldigt högt skattetryck och vi förespeglades att vi skulle få en viss procent av vår inkomst i pension. Så blev det inte – och det är ett stort svek.

Elisabet Höglund har två gånger vunnit "På Spåret" med Jesper Rönndahl.Foto: BO HÅKANSSON, BILDUPPDRAGET / BILDUPPDRAGET, TEL 031-226050

Nu menar jag inte att seniorer inte skulle förtjäna en bra pension – den lön ni avstått och skjutit fram under yrkesverksamma år – eller att det skulle vara "rätt åt den" som inte pensionssparat privat, men jag vill ändå fråga hur det kommer sig att du, som varit samhällsreporter i så många år och skrivit böckerna "Kvinnans lilla deklarationshandbok" och "Kvinnan, lagen & familjen", inte haft en privat pensionsförsäkring också?

– Ja, jag var krönikör i Damernas Värld på 1980-talet och skrev till och med en krönika en gång om vikten av att pensionsspara... Själv levde jag inte riktigt upp till det, jag hade för mycket att göra. Och jag tänkte att jag inte skulle sluta jobba vid 65, att det skulle lösa sig. Det är lätt att vara efterklok. I slutet tecknade jag någon pensionsförsäkring, men det är bara några små summor på 250 kronor jag får därifrån. 

– Som samhällsjournalist på SVT fick jag inte hålla på med aktier och jag ville heller inte att mina pensionspengar skulle spekuleras bort på börsen av fondförvaltare. Därför sparade jag hellre privat, på vanliga konton eller i vanliga fonder. Det ger inte så stor avkastning, men man har i alla fall inte förlorat pengarna.

Marianne Rundström och Claes Elfsberg har kämpat för seniorers rätt att arbeta vidare och poängterat arbetsgivarens och samhällets behov av erfaren arbetskraft.

– Ja, då jag som 64-åring slutade på SVT hade jag aldrig varit bättre, jag stod på topp. Jag var snabb, hade erfarenhet och kunde dra fram egna nyheter och granskningar. 

 

"Jag kände mig tillbakahållen och förlöjligad, hade mycket mer att ge och fick inte utlopp för det", säger Elisabet Höglund om arbetsåren på SVT.Foto: AXEL ÖBERG / AXEL ÖBERG EXPRESSEN

 

Kände sig mobbad på SVT

Du har tidigare sagt till mig att du kände dig mobbad på SVT, där du bland annat varit politisk reporter och korrespondent?

– Ja, jag kände att jag inte fick utrymme, att jag hölls tillbaka. Det låter som att jag är gnällig och det var jag. Jag blev bitter. Jag blev aldrig befordrad, jag fick sämre lön och sämre arbetsuppgifter än manliga kolleger som K-G Bergström och Mats Knutson som fick allt serverat på guldfat. Jag fick kämpa för allt, delvis för att jag är kvinna. Jag kände mig tillbakahållen och förlöjligad, hade mycket mer att ge och fick inte utlopp för det.

En del yngre tycker att du, Marianne Rundström och Claes Elfsberg tillhör en privilegierad generation som haft fasta anställningar och stimulerande arbetsuppgifter och att det inte är mer än rätt att ni lämnar plats för nya ansikten. Vad säger du till dem?

– Vänta till ni blir 67, ni vet inte vad ni talar om! Det är lätt att säga så när man är 27, men om man har massor kvar att ge så är det inte så roligt. Det ska inte finnas någon övre gräns, annat än om man har demenssjukdom eller inte håller måttet. 

– Alla grupper behövs i samhället. SVT är ganska bra på att prioritera etnicitet, i någon mån kön, men tänker inte alls på att inkludera olika åldrar. Man vill bara ha ungdomar omkring sig. Tänk så bra arbetsmoral många äldre har och så mycket äldre och yngre kan ha att lära av varandra! Det måste finnas en representativitet så att de som tittar på tv och lyssnar på nyheter känner att det finns personer som de som också rapporterar.

 

LÄS MER: Elisabet Höglunds stora pensionsilska 

 

Elisabet Höglunds kritik mot SVT

På din blogg går du till angrepp mot "Gomorron Sveriges" programledare Åsa Avdic?

– Jag tycker inte att hon är bra. Språkbruket hos programledarna i "Gomorron Sverige" är ibland uppseendeväckande. Då den fasansfulla nyheten om branden i flerfamiljshuset i London kom sade Åsa Avdic "Det brinner för fulla muggar", som om det handlade om en påskbrasa.

– Det är typiskt att man i det nya morgonprogrammet bara väljer 35-40-åriga programledare, trots att den ålderskategorin knappast kommer åt att se programmet då de lämnar på förskolan och jobbar. Jag skulle gärna programleda "Gomorron Sverige", det är det finaste jobb man kan ha.

Uppdrag gransknings Janne Josefson sade nyligen till Expressens Robert Börjesson att han tycker att det finns en ängslighet hos SVT-cheferna. Hur högt i tak tyckte du att det var när du jobbade på Aktuellt, Rapport och "Uppdrag granskning"?

– Det var väldigt lågt i tak, det var en tystnadens depression som rådde där. Ingen tog ställning, ingen sade något. Man tasslade omkring i filttofflor, tog inga konflikter, följde minsta motståndets lag. Det här med att man inte får använda ord som förort och tiggare är ju löjeväckande! Att inte våga beskriva verkligheten som den ser ut...

– Det tillåts inte något kritiskt granskande, i stället tycker man synd om alla. För mig som är lite rebellisk var det outhärdligt redan då, 2008, då jag slutade. Nu verkar det vara ännu värre.

Men du var ändå på SVT i över 20 år. Vad var det du uppskattade?

– SVT var en bra arbetsplats på många sätt. Det var ett kreativt arbete, en fin bildjournalistik och en fantastiskt bra skola. Men det var en feghet som genomsyrade kulturen där. De sista fem åren ville jag bara därifrån. Jag älskade mitt jobb, men hatade min arbetsplats.

 

PS Så var mötet

"Den här gången vore det trevligt om du ville komma hem till mig och hälsa på, det passar bra för jag har en träningsfri dag i morgon", säger Elisabet Höglund då jag ringer och ber om en intervju. Jag har porträtterat henne två gånger tidigare – 2009 i samband med "Let´s Dance" och 2016 då hon för andra gången vann "På Spåret" – och hon är alltid lika vänlig och intresserad av sin omgivning. Elisabet frågar om arbetsmetoder och – villkor på Expressen, har dunderkoll på all nyhetsrapportering och sprudlar av energi. Av de ständiga magplågorna som hon dras med efter cancern syns inte ett spår. I det röda huset som Elisabet köpte som sommarställe 1984, byggde till 1989 och blev sambo med Bosse i 1995 hänger massor av vackra naturskildringar som Elisabet målat själv.

 

Expressen-reportern Karin Sörbrings tredje stora personintervju med Elisabet Höglund äger rum i tv-journalistens röda hus söder om Stockholm.Foto: AXEL ÖBERG / AXEL ÖBERG EXPRESSEN