Efter aborten kunde hon aldrig få barn

Cancern tog Mona Seilitz liv. I många år kämpade hon mot den fruktansvärda sjukdomen.

 – Hon upptäckte knölen själv, säger hennes bäste vän, operasångaren Erik Larsson. Hon visade mig och jag kände den där i bröstet.

 Det var i slutet av 90-talet och det var bara något år efter att Mona opererat sitt hjärta efter en infarkt.

 Brodern Bert Alexandersson och systern Anita Jönsson var med Mona när hon gick bort.

 – Jag har stöttat och hjälpt henne. Vi kom varandra närmare under Monas sjukdom, och det betydde mycket för oss båda, säger systern Anita Jönsson.

 Hon säger att det tog tid att förstå hur sjuk Mona var. Att se sin livksraftiga, kreativa syster brytas ner av sjukdomen var svårt.

 – Hon accepterade förändringarna som sjukdomen bar med sig, och jag måste säga att hon var väldigt tapper.

 Monas död beskriver hon som mycket lugn.

 – Det var inte skrämmande. Hon somnade in. Hon slutade bara att andas. Vi pratade med henne och klappade henne. 

 Anita beskriver sin syster som väldigt rolig privat, och ärlig.

 – Hon sa vad hon tyckte och tänkte. 

 Erik Larsson berättar om sin vän:

 – Hon hade sina sorger och hon pratade om det, hon var en av de absolut ärligaste människor jag har känt. 

 Som flera av hennes vänner vittnar om kunde Mona Seilitz inte ljuga. 

 – Hon framstod hos många som slampaktig men hon var den mest moraliska man kan tänka sig. 

En annan missuppfattning handlar om att hon drack för mycket.

 – Det var tvärtom, säger Erik Larsson. Mona drack ingen alkohol alls, i alla fall inte de tio sista åren när jag kände henne. Hon var en renlevnadsmänniska.

 Mona Seilitz hade en stor sorg i livet, en tragedi som hon aldrig kunde lämna.

 – Hon ältade det inte, men hon tog upp det då och då. 

 Det handlade om aborten. Och det där som gick fel där på sjukhuset.

 – Hon kunde inte få barn efter aborten, säger Erik Larsson. Hon försökte adoptera, men det blev inget av med det heller.

 Mona har varit sparsam med att prata med andra än de allra närmaste om sin stora livstragedi. Men hon gjorde några undantag. 

 I en intervju med Expressen 1983, sa hon:

 – En abort är ett väsentligt mycket större ingrepp i ens liv än i ens kropp. Jag grät ända in på operationsbordet.

 Hon var 33 år och hade året innan skilts från sin förste man, Jan-Erk Seilitz, efter ett sju år långt äktenskap.

Hon träffade en man och blev med barn. Det var runt julhelgen.

 – Jag levde ihop med en kille då och han ville inte ha barnet, sa hon till Vecko Revyns reporter Gisela Fridén. Det är den största tragedin i mitt liv.

 – Jag kunde inte, jag klarade inte att ta hand om ett barn själv. Jag var för otrygg. Det var en fin snubbe jag levde med då, men han vill inte just då. Fast barn skjuter man inte på framtiden.

 – Jag bröt med honom men min abort går aldrig att komma över. Särskilt som jag inte kan få barn nu.

 Hon berättar vidare i intervjun om att hon blir nervös när hon talar om saken.

 – Jag darrar. Det är så ödesdigert, en så stor sak. Och att det hände just mig… Där hade jag gått och drömt och varit förtroendefull inför livet. Så plötsligt var det som att stå inför djävulens största domare.

Mona berättar vidare om hur hon känner sig sviken och lurad, att hon inte kände att hon fick bestämma över sin egen kropp.

 – Efteråt kändes det bara ensamt. Det var mycket som hände inom en. Jag vaknade upp och gick in i en annan värld. Det var som om den enda meningen med livet var borta. Tidigare hade jag hängt ihop med universum, nu var tråden avklippt.

 Systern bekräftar att att Monas stora sorg i livet var att hon aldrig fick några barn.

 – Det var hennes livs tragedi att hon tvingades göra abort. Hon hade velat ha ett barn, och det hade nog varit fint för henne, säger Anita.

 Många år senare, i början av 1990-talet, skrev Mona Seilitz boken ”Älskar du mig på riktigt?” tillsammans med sin dåvarande man, Stefan Falk.

 Det är en roman där vissa avsnitt är fiktiva och huvudpersonerna heter Gilla och Claes vilket är desamma som Mona och Stefan.

 Knappt två sidor i boken handlar om aborten och hur den förändrade hennes syn på julen.

 Så här skriver hon:

 ”Hon mindes julen när hon var med barn. Den gravida julen. Olyckans jul. Vändpunktens Julafton som lejt en människa att döda. Den stora tragedins jul.

 Redan i början av januari var barnet bortopererat. Och hon hade burit omkring det hela helgen i vetskap om att det skulle ske.”

 Hon beskriver hur barnets pappa kritiserade Gilla för att hon var på dåligt humör. Och hur det blev efteråt.

 ”Det har gått lång tid sedan dess, men minnet av att sitta still bredvid granen och lida känns fortfarande som ett oläkt sår. Det skulle aldrig läka. Historien om det ofödda barnet fanns kvar långt inne i henne som en sjukdom.

 När hon tänkte på att hon själv velat ha barnet och ändå låtit operera bort det för hans skull blev hon matt och sorgsen. Ingenting i världen kunde ge henne den stunden tillbaka. Barnet var dött och borta och hon hade varit med. Det var i hennes kropp det hade sitt fäste men det var en man som inte ville ha det och en man som genomförde operationen. Hon själv hade hotat med att ta sitt liv, att rymma, att hata. 

 Hon bar sin hemlighet som en sårig böld i sitt inre.”

 – Hon har faktiskt skrivit en ny roman om sitt liv som ligger hos Norstedts, säger Erik Larsson. Men de ville inte ge ut den, de sa till henne att den var för händelselös.

 Mona träffade Erik Larsson i samband med jobbet på en kabaré på restaurang Gustaf Adolf i 

 Malmö.

 – Vi är som syskonsjälar, sa Mona till Expressen. Jag har aldrig mått så bra.

 I dag beskriver Erik Larsson det själv:

 – Vi blev förälskade och det ena gav det andra. Så småningom övergick det till att vi blev goda vänner, eller kanske mer än så, bästa vänner. 

 – Jularna firade vi hos en av Monas bröder här i Skåne, på en stor gård. Det var riktiga Ingemar Bergman-jular och jag kände att Mona trots allt tyckte om det.

Erik Larsson minns när Mona drabbades av cancer. Hur hon kände knölen i bröstet och hur hon sökte vård.

 – Hon ville ofta göra saker på sitt eget sätt och åkte till någon läkare i Stockholm. Men det var ändå här i Malmö hon opererades.

 Hon trodde att hon var fri från cancern. Men det kom igen och igen och den sista tiden vårdades Mona på ett sjukhem i Malmö.

 – Jag pratade med henne dagen innan jag reste på en planerat semester till Cypern, säger Erik. Hon ville att jag skulle åka trots att hon låg där. 

 – Så ringde hennes bror, och berättade att det var slut.

 Mona Seilitz blev 65 år.