Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Som figur kommer Lemmy bli odödlig

Anders Dahlbom skriver om Lemmy Kilmisters död.

Med Lemmy dör en dröm om det eviga rock’n'roll-livet.

Mannen med hatten och rösten var en av rockens verkligt stora arketyper.

”Det här kan vara sista gången”. En inte ovanlig tanke man får nuförtiden på konserter när rockhjältar i övre medelåldern vägrar att pensionera sig.

Med Motörhead i Stockholm tidigare i december kändes det verkligen på allvar. Som att nu, nu är det nog slut snart. Lemmy såg på Hovets scen ut som en tunn fågelskrämma, som en svag silhuett av en rockstjärna. Rösten var en raspig oklarhet. "Det här kan väl inte gå mycket längre till?" kommer jag ihåg att jag tänkte.

Med Motörhead skapade han under decennier inte bara flera klassiska låtar och album utan även ett sätt att leva. Det är framför allt som figur som Lemmy kommer att bli odödlig.

Lemmy kändes som en självklar beståndsdel i rockens värld, en symbol större än sig själv.

Hatten, vårtan, rösten, det fullkomligt unika sättet att spela bas. Allt det där gjorde Lemmy Kilmister till en av rockhistoriens verkligt stora personligheter. Men framför allt personifierade han mer än någon annan ett rock’n’roll-liv som aldrig växlade ner, en arketyp som möjligen på äldre dar började dricka vodka i stället för whisky. Drömmen om ett rockäventyr som aldrig tar slut.

Nu är det slut för gott. Lemmy må vara död men hans överstyrda basriff kommer aldrig sluta vibrera.

På Hovet var det ingen som riktigt trodde på den skröplige sångaren som sa ”vi kommer tillbaka”. Däremot var Lemmys avslutande ord från scen en bra sammanfattning av allt han stod för:

”Don’t forget us, we are Motörhead. And we play rock’n’roll”.

Vila i frid.

Annons:
Expressen Refunder Julklappar

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!