”Är som ett ärr, jag har svårt att prata om det”

Skådespelaren Dragomir Mrsic berättar i ”Skavlan” om vad han gjorde med pengarna från värdetransportrånet som kallats 930-miljonerskuppen.
Dragmir Mrsic på inspelning.
Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

Från ”930-miljonerskuppen” till Hollywood.

I en stor intervju berättar Dragomir Mrsic, 52, om hur fängelset förändrade honom, hälsokrisen under senaste filminspelningen och de smärtsamma åren då tre familjemedlemmar gick bort.

– Svenska fängelser, det är upp till dig hur det blir. Jag vill inte säga ”åh, det är en trevlig miljö, det är jättekul”. Det är en destruktiv miljö. Men du kan göra den ljusare och mindre destruktiv genom hur du agerar, säger ”Gago” som nu släpper självbiografin ”Där jag kommer ifrån”.

Strax innan nyår 1990 flyger Dragomir Mrsic in över Stockholm. I två månader har han rest i världen efter Gotabanksrånet, jättestöten på Oxtorgsgatan i Stockholm som blivit känd som ”930-miljonerskuppen”.

”Det var en märklig känsla att se de feta rubrikerna och höra snacket på gatan. Det stod aldrig exakt hur mycket pengar det handlade om, men tidningarna antydde att det kunde röra sig om kanske niohundra miljoner kronor. Ryktet spred sig, Gotabanksrånet var som en urban legend redan från början, som en förortsdröm om att i ett slag, genom en smart kupp lyckas flyga upp från betongen. Som att få en guldbiljett.”

31 år senare sitter han i Skavlans tv-soffa.

Han berättar vad han gjorde för pengarna.

– Åkte jorden runt, åkte till Los Angeles och skejtade, Brasilien, säger han till det norska tv-ankaret.

Värdepapper var den största delen av rånbytet.

– Det var obligationer, det var allt från USA till Schweiz till lite över hela världen dök de upp. Man kunde sälja dem för tio procent. Så tjugo miljoner fick du två miljoner för.

Dragomir Mrsic är nu framgångsrik skådespelare. Han har spelat mot Joel Kinnaman i ”Snabba cash” och Tom Cruise i ”Edge of Tomorrow”.

Nu är han aktuell med självbiografin ”Där jag kommer ifrån”, som släpps på onsdagen.

Dragomir Mrsic är aktuell med boken ”Där jag kommer ifrån”.
Foto: Forum

Fängelset – före och efter

Livet kan delas upp i före och efter fängelsestraffet.

Dragomir Mrsic dömdes till tre och ett halvt år för rånet mot Gotabanken.

– Man behöver hjälp och stöd för att ta sig ur saker och förändra sitt liv. Om alla stänger dörrarna blir det inte lätt. Då hamnar man i mörkret och misären.

Han fick jobb som kampsportstränare på Sveriges olympiska kommitté. Vänner hjälpte honom öppna gymmet. Regissörer och producenter gav honom chansen trots bakgrunden som rånare.

– Jag är väldigt tacksam. Är någon schyst mot mig lovar jag att aldrig svika. Det känner nog folk av. Man säger ”karma is a bitch” men för mig är det ”karma is a mirror”. Dels det, dels har jag haft turen att träffa fina människor.

Dragomir Mrsic som kampsportstränare.
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Vilken roll spelade fängelset?

– Det mest betydelsefulla var tiden. Att kunna reflektera över saker, ta in sig själv. När man lever i förorten eller en liknande situation får man inte tiden att reflektera över sitt liv. Tid är personlig utveckling.

Hur bra är svenska fängelser på att hjälpa människor?

– Man kan varken säga att de är bra eller dåliga. Det finns möjligheter, de måste du ta vara på. Du kan få tid för dig själv, läsa, studera. Det handlar om hur du förvaltar det. När jag fick chansen att jobba på SOK – om jag inte hade kommit i tid, gått hem tidigare, hade det inte varit någon bra grej. Om jag fick rollen i ”Snabba cash” och betedde mig som en idiot, då hade inte nästa producent sagt ”fan, Gago är bra, vi anställer honom i det här projektet också”.

Du har varit i extremt olika situationer i ditt liv, från rån till att umgås med filmstjärnor på inspelningar och galor.

– Jag funkar nog i de flesta situationer eftersom jag befunnit mig i de flesta. Jag har umgåtts i breda kretsar. Folk säger ”jag är som jag är”, men det funkar inte. Man måste vara lite följsam och anpassa sig. Om jag går förbi dagis och barnen skriker, efter att jag varit med i barnprogram, måste jag vara på ett sätt. Kommer det förortskillar med tatuerade tårar under ögonen och en Glock eller Beretta måste jag anpassa mig till den situationen. Livet har lärt mig vara följsam.

Många av dagens unga kriminella pratar om att hitta en väg vidare, till exempel genom rapmusik. Du har gjort en sådan resa. Vad säger du till dem?

– De ska veta att det finns folk som vill hjälpa. De måste själva visa framfötterna och skaffa sig andra förebilder. Sverige har fortfarande ett bra socialt nät där det finns människor och organisationer som vill hjälpa. Var modig och våga fråga om hjälp så kommer du få det. Jobba extra hårt för att visa att du verkligen vill. Det är du som gör förändringen, ingen annan.

Dina föräldrar kunde bli stolta när du kom hem med rånpengar. Hur borde föräldrar till ett barn som är på väg åt fel håll agera?

– Jag läste om kvinnan vars son skjutit polisen i Göteborg. Hon hade varit hos socialtjänsten och bett om hjälp. Jag tycker att man ska säga ifrån och be om hjälp – våga fördöma det de gör. När man älskar någon är det lätt att se mellan fingrarna. Man tror att man hjälper, men stjälper i stället. 

– Grunden till om det kommer gå bra i ditt liv är till 90 procent hur mycket backup du har hemifrån, skulle jag säga.

Dragomir Mrsic i ”Snabba cash 2”.
Foto: AMELIE HERBERTSSON
Dragomir Mrsic på inspelning.
Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

Skådespelaren, som kallas ”Gago”, nämner formel 1-mästaren Lewis Hamilton.

– Hans pappa stod bakom honom, pantade huset typ sju gånger för att han skulle kunna göra sin grej. Zlatans pappa stöttade honom, var hans största fan. När du har föräldrar som är där – hämtar, lämnar, pantar hus om det behövs – är det klart du har större chans än om din far slår dig, knarkar, inte orkar hjälpa dig.

– När jag gjorde min tv-serie ”Alex” intervjuade vi advokater som försvarar de här värstingarna, de som håller på med skjutningar. Det gemensamma är att ingen har en pappa. Inte en pappa som slår, utan en pappa som inte ens är där.

Dragomir Mrisc har två barn, båda runt 20 år gamla.

Hur ser du på ditt eget föräldraskap?

– Oj, jag är curlare, lite för mycket faktiskt. Hela tiden. Jag är hemma med barnen, frugan, jobbar, läser, gör det jag måste.

Vad gör du som är ”för mycket”?

– Jag kan bädda sängen åt dem när de är 19-20. Jag brukar säga hellre mer kärlek än mindre, men man måste ha lite balans där också.

Är du den pappa du vill vara?

– Jag tycker det, jag tycker jag är en bra förälder. Jag finns där för dem i alla möjliga aspekter. Jag har tagit vara på det jag inte fick, så att säga.

Mamman till barnen är hustrun Isabel Alonso. De blev ihop 1992. Hon kände först inte till hans liv som rånare. 

– Hon trodde jag var en lugn kille. Plötsligt, två veckor senare, är jag på löpsedlar och mittuppslag.

Och i ”Efterlyst”.

– Exakt. Det var som en chock för henne. Hon trodde jag var lugnaste snubben, helt plötsligt var jag värsta snubben.

Dragomir Mrsic och hustrun hustrun Isabel Alonso.
Foto: Cornelia Nordström / XP / TT NYHETSBYRÅN

Isabel varken uppmuntrade eller imponerades av den sidan av honom. Hon lockades av hans lugna sätt, säger ”Gago”.

– Andra kunde stå i baren och skrika ”50 shots!” och vifta med sedlar. Jag spelade kort vid bordet och skojade med croupieren. Jag har kanske varit full tre-fyra gånger i mitt liv totalt. Hon såg de bitarna, hon övervägde säkert och kände att det fanns något fint och stillsamt också, som hon tog vara på.

Du har varit full tre eller fyra gånger? 

– Jag dricker väldigt sällan. Först och främst ser jag hur folk blir. Jag brukar kalla det ”kaxvatten”. De flesta blir högljudda och söker uppmärksamhet eller bråk. De gånger jag själv varit full… jag hoppades nästan att någon skulle trampa mig på tårna så jag skulle få en anledning att slåss eller något sådant.

Du kände att du blev...

– ... att jag själv drack kaxvatten.

Din pappa drack mycket.

– Det gav mig en väckarklocka. ”Så här knas blir det om du håller på med alkohol”.

Dragomir Mrsic med Joel Kinnaman.
Foto: ANNA-LENA MATTSSON
Tom Cruise och Dragomir Mrsic.
Foto: Privat

Döden och hälsan

Mellan 2012 och 2016 gick Dragomirs syster, pappa och bror bort, liksom flera vänner. Pappan vägrade lämna hemmet när ambulansen kom och Dragomir tvingades bära ut honom så att han skulle få vård. Han ser tillbaka på de åren:

– Jag vill förtränga det, jag mår så dåligt av det.

Hur har det satt sig?

Dragomir blir tyst ett ögonblick.

– Det är som ett ärr, jag har svårt att prata om det. Jag blir berörd och tårarna är nära. Jag känner det nu, när vi pratar, att jag har lust att fälla några tårar.

Finns det något du tagit med dig eller lärt dig?

– Jag försöker alltid hitta ljus i mörkret, men här är det lite svårt. Jag har svårt att peka på något bra. Det enda jag hittat är att de slipper lida, må dåligt, ha ont. Egentligen är det det enda, faktiskt… de mådde inte bra.

– Det enda jag hittat är att de är på en bättre plats. Pappa hade ont och led. Det var hemskt att bära honom ut från lägenheten. Brorsan kom haltande dagen innan och frågade om pengar. Syrran hade åkt in och ut från sjukhus. 

I ”Där jag kommer ifrån” skriver ”Gago” också om sin egen hälsa. Han drabbades av en kollaps i Göteborg 2017 och led av en svårförklarlig andfåddhet under inspelningen av kommande filmen ”Omerta” i Tallinn i januari i år.

I boken skriver han om dramat under inspelningen:

”Jag sparkar upp dörren och kravlar mig ut med vapnet. Utanför bilen uppstår skottlossning som slutar med att polisen som jagat mig går fram och avrättar mig och jag dör där utanför bilen. Allt fram till dess har jag klarat, men det är nu det svåra kommer. När jag ligger där på marken lyckas jag inte hålla andan. Det enda som behövs är några sekunder då kameran ska dröja kvar på mig. Det går inte, jag kan inte ens hålla andan under den korta tiden. Inte ens fem sekunder går utan att jag börjar flåsa häftigt. Vad fan är det här?”

Till slut lät han sig övertalas att söka vård.

Det visade sig att han drabbats av en hjärtinfarkt.

Han var tvungen att genomgå en bypassoperation.

”Långsamt kommer förnimmelsen av att jag har en kropp och att jag befinner mig någonstans där det finns väggar. Jag hör någon komma in i rummet där jag ligger, försiktiga steg närmar sig sängen. En man med varma ögon lutar sig över mig, kanske är han latinamerikan. ‘Hallå, hallå’, säger han med vänlig röst som bryter på spanska. ‘Det har gått jättebra. Klockan är halv åtta.’”

Nu har det gått nästan ett år sedan operationen och Dragomir Mrsic mår toppen.

– Jag känner mig starkare än på 20 år fysiskt. Jag fattar inte, jag trodde man skulle bli… det är som min läkare sa: Du är en ny människa Gago, det är bara att köra på. Det är all good!

Han beskriver att han lidit av ”sjukhusskräck” och vill ge andra ett råd:

– Känner man knas ska man gå och kolla. Vi har så bra sjukvård, fantastiska läkare. Man ska ta vara på att vi bor i Sverige, det finns möjligheter. Använd dem.

Dragomir Mrsics självbiografi ”Där jag kommer ifrån” släpps onsdag 1/12 och har skrivits ihop med journalisten Theodoor Lundgren.

Förlag: Forum

Skådespelaren berättar om sitt förflutna i ”Renées brygga”.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.