Med tanke på att det i slutet av sextiotalet ansågs kontroversiellt att Liv Ullmann fick gestalta Kristina, så lär väl det här skicka en chockvåg genom nationen.
Dessutom utspelar sig större delen av filmen under nybyggartiden i USA. Men det är klart att om man ska koka ned hela Utvandrarsviten till en film, så måste något offras, och i det här fallet har man valt att fokusera på Kristina (Carlehed) och hennes relation till dottern, modern och ”gladan” Ulrika (Tove Lo). Karl Oskar (Skarsgård) blir närmast en biroll, medan Kristnas kvinnliga erfarenhet intimiseras via kroppsvätskor och armod.
Är det inte lort, löss och råttor, så är det spyor och smärta. Blod och barn som rinner ur henne. En blå babykropp som krystas fram strax efter ett hotfullt angrepp.
Det är verkligen inte lätt att vara svensk kvinna på 1800-talet i Minnesota, det ska jag säga er.
Filmmakarna har gjort sitt yttersta för att förvandla Kristina från ett nationalromantiskt museum till en kvinna med känslor av i dag: En som njuter av sex och närhet, oroar sig för att barnen ska komma bort, och får uppenbart dålig förlossningsvård i vildmarken.
Dessutom är Kristina en mamma på flykt från svält, som täcker håret, och slits mellan traditionens konservativa ideal och det nya landets värderingar: Ska hon verkligen skicka sin dotter till skolan? Räcker det inte med att hon lär sig katekesen?
Då går det betydligt lättare för Ulrika att anpassa sig till den amerikanska kulturen. Hon inte bara lär sig engelska, utan verkar näst intill överträffa Karl Oskar som den viktigaste relationen i Kristinas liv.
Så kan man naturligtvis göra, och antagligen är en nutida tolkning den enda vettiga utvägen för ett nationalepos som blivit både flerfaldigt Oscarsnominerad film och folkkär musikal genom åren.
UTVANDRARNA BETYG
Drama
Sverige. Av Erik Poppe. Med Lisa Carlehed, Tove Lo, Gustaf Skarsgård, Sofia Helin.
Längd: 2:28.
Från: 11 år.
Nya ”Utvandrarna” gör allt vad den kan för att knyta empatiska band mellan våra utvandrande förfäder och dagens flyktingar.
Men den vill även lyfta kvinnans roll, och hur hennes historia varit skriven i kampen för barnen, evig fortplantning och blodet som rinner mellan låren.
Allt detta känns klokt. Bilderna är vackra, och skådespelarna nästan kryper innanför skinnet på en. I synnerhet Lisa Carlehed som Kristina pulserar av mänsklighet. Medan Sofia Helin skickligt gestaltar den illvilliga prästfrun Judit.
Ingen når visserligen upp till Ullmanns och Von Sydows kargt ikoniska kvaliteter, men det kan man ju knappas kräva heller.
Istället fungerar nya ”Utvandrarna” nästan som när svenskättade amerikaner förenas i gråt i ännu ett avsnitt av ”Allt för Sverige”.
Man blir berörd av att få visualisera hur det var, och hur nära historien faktiskt är oss.
Men sammantaget bär ”Utvandrarna” anno 2021 på en utmanande tung last av gammalt bråte, stor berättelse och nya budskap. Den blir som ett stort Amerikaskepp som ibland är farligt nära att kantra, och som ibland avtecknar sig med högtidlig skönhet mot horisonten.
