Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det är sommarens enda Sverigekonsert

Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto
Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto
Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto
Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto
Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto
Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto

Det är sommarens enda Sverigekonsert och det märks. Men framför allt märks det att det är en festivalspelning.

I stället för en episk Kent-fest går bandet upp i en dryg timme och river av en sammanfattning av fjolårets Kentfest.

Fast vad ska man begära?

Kent har fått 75 minuter på sig, en slot inklämd mellan KSMB och Sabaton. Det är festivaldjungelns lag, även om man tycker att Bråvallas bokare kunde gett kvartetten en halvtimme extra när festivalen ändå kostat på sig en exklusiv bokning.

Så var Kents spelning

KONSERT

Kent
Bråvallafestivalen, Norrköping
Vem: Kent bildades i Eskilstuna 1990 och debuterade 1995. Senaste albumet "Tigerdrottningen" kom i fjol, då bandet även ordnade sin egen festival (Kentfest).
Vad: Exklusiv Sverigespelning för Jocke Berg, Sami Sirviö, Markus Mustonen och Martin Sköld, som värmt upp med att spela i Seinäjoki (Finland) och Odense (Danmark).

För min del kunde Kent gärna gått använda den tiden till att göra något speciellt. Spela "Vapen & ammunition" i sin helhet, till exempel. Eller reprisera en låtlista från 90-talet, när bandets konserter var just dryga timmen.

Men Kent gör som Winnerbäck kvällen innan, de levererar en slags hitkavalkad baserad på den senaste turnén.

Det är inget fel med det, men det är heller inte så spännande att man trillar baklänges.

Det mesta är välbekant. Det handlar om ett Kent i fin form. Ett band som vidgat sin ljudbild med en kör, där Miriam Bryant är det lyxigaste inslaget.

Det handlar om ambitiösa arrangemang, där väldigt mycket av grunderna verkar förinspelade. Inget fel i det heller, men det förstärker känslan av att inte så mycket hänt med bandet sedan förra sommaren. Om det är så att de planerar en ny inriktning eller ett nytt sound på sin nästa skiva är det inget de avslöjar den här kvällen.

Till en början får "Tigerdrottningen" mycket speltid, men efter hand sluter mycket från bandets 2000-tal upp. Samtidigt får bandet upp ångan, och det går undan. Det är mycket som ska hinnas med, och Kent hinner knappt gå av förrän de traskar upp på scenen igen för ett extranummer.

Betyg låt för låt

"Mirage"
Får ett långt instrumentalt intro innan bandet drar i gång sin alldeles egna version av disco. Snyggt.
"Petroleum"
Scenen blinkar i rött. Sami Sirviö och Martin Sköld ser lätt ointresserade ut i en låt som aldrig lyfter.
"Jag ser dig"
Fortsätter att ha ett dansant beat som grund. Jocke Berg försöker klappa igång publiken.
"Hjärta"
Kent sänker tempot men vidgar soundet. Körtrion, med bland andra Miriam Bryant, gör avslutningen ännu maffigare.
"Dom andra"
En syntig, fartfylld version med ivriga hihats som driver visselhiten framåt.
"Godhet"
Jocke presenterar den som "en helt fruktansvärd kärlekssång". Men den känns snarare lite ringrostig.
"La belle époque"
Lamporna imiterar återigen ett dansgolv ovanför bandmedlemmarnas huvuden.
"Ingenting"
Snygga syntriff i en dov disco som låter väldigt läcker när kören kliver fram i den utdragna avslutningen.
"Allt har sin tid"
Inledningen är försiktig, men sen kommer en bestämd bastrumma in i ljudbilden och höjer stämningen med 137 procent.
"Utan dina andetag"
Jocke hänger på sig en gitarr. Mobilerna åker upp redan i introt. Allsången är ett faktum.
"Den andra sidan"
När Samis gitarr tar hand om avslutningen och Jocke + kör mässar "åh kärlek", då är det kärlek.
"999"
Arenarock = festivalfest.
"747"
Frågan är om Kents gamla farväl någonsin haft ett högre bpm? Fin ändå.
Extranummer:
"Mannen i den vita hatten (16 år senare)"
Visst har vi hört den förut, men kom igen mannen: det är ett oemotståndligt finalnummer.

Så dags har det gått 66 minuter. Och det känns ungefär som man upplevt en bra uppvärmning inför en episk avslutning.

Och visst är finalen - "Mannen i den vita hatten" - formidabel. Men när bandet efter att de sista extraverserna klingat ut snabbt tackar för sig är det ganska talande.

Det var bra så länge det varade. Men det var frustrerande korthugget.