Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"De har ändrat själva strukturen på popmusiken"

Foto: Fredrik Skogkvist

MIAMI. När de digitala klockorna slår om till den 25 mars 2013 är en epok över.

Det är midnatt i Miami. I den 27-gradiga nattluften försöker 55 000 lyckligt svettiga människor ta in det overkliga faktum att vi just bevittnat Swedish House Mafia allra sista spelning.

Men när trion med nedböjda huvuden kliver ned från discjockeybåset är det verkligen slut – Swedish House Mafia finns inte mer.

Ultra Music Festival i Miami är en av de största manifestationerna för dansmusik någonsin. 330 000 besökare under två helger.

Swedish House Mafia är det största affischnamnet och sista artist på festivalens avslutningskväll.

Stämningen är kaotisk utanför när Swedish House Mafias konvoj med sammanlagt nio svarta limousiner anländer till festivalområdet.

Det är mer än utsålt. Gäng med unga utan biljett försöker storma grindarna. Poliser med Miami Heat på bröstet bildar ring och ser till att alla kommer in.

Den 21-åriga svenska discjockeykometen Alesso är redan i gång. Basen är så stark att bildörrarna vibrerar.

”One last morot”

Branschtidningens Billboards utsände har innan intervjuat Alesso om ”the incredible pressure” att värma upp inför den allra sista Swedish House Mafia-konserten.

Inne i logen äter Sebastian Ingrosso en energybar samtidigt som Axwell plockar upp en morot och förkunnar:

– One Last Morot.

Hela turnén heter One Last Tour. Allting annat refereras till som One Last, till exempel One Last Shop och One Last T-Shirt.

Foto: Foto: Fredrik Skogkvist Inne i logen står DJ-legenden Pete Tong, nyckelperson bakom hela ravekulturen. Pete Tong frågar hur de känner sig.

– Do you remember the very last day in school? säger Axwell. That’s how I feel right now.

Klockan 21.30 lotsas trion från logen till scenen. Synen vi möter är så mäktig att man vill sätta sig ned och bara ta in allt.

Runt omkring skyskrapor och palmer och smaragdgrönt vatten. Det känns logiskt att det hotell som syns i bakgrunden heter Royal Carribean. Det är nästan fullmåne.

Från publikhavet strömmar kroppsvärme och tung doft av Kush, en potent form av marijuana.

Flaggorna som det viftas med understryker att Miami är en stad där bara 25 procent av befolkningen numera har engelska som första språk.

Jag räknar till flest flaggor från Colombia, Venezuela, Brasilien och Costa Rica.

Och åtminstone ett halvdussin från Sverige.

Tätare show

Pete Tong kliver upp på scenen och introducerar gruppen.

– Jag har bara tre frågor till er, vrålar Pete Tong till publiken. Är ni här? Är ni redo gör rave? Älskar ni Swedish House Mafia.

Därefter mullrar musiken i gång. Showen är en ännu tätare och mer komprimerad variant av Friends Arena-spelningarna. Nytt är att de även turas om att spela elektroniska slagverk.

– Vi kom på det i Australien, förklarar Sebastian Ingrosso innan. Och sen har det bara fortsatt.

Musikhistoria brukar skrivas i imperfekt. Swedish House Mafia skriver den i presens.

Det finns ingenting annat än ett enda stort nu när Swedish House Mafia förvandlar precis allt runt omkring sig – betong, asfalt, gräs – till ett dansgolv.

Det kan tyckas självklart att en publik på 55 000 hörs mycket, men på fredagen fick Avicii uppleva hur tufft det kan vara. Efter att han provspelade nya låtar, en med countryinriktning, blev han kölhalad när publiken kommenterade på Twitter.

Men Swedish House levererar. Konserten blir housedunkets till basketens slamdunk.

Bredvid mig hela konserten står Skrillex, den amerikanska elektroniska dansmusikens största stjärna just nu.

Skrillex pumpar med näven och säger:

– Jag respekterar de här killarna så mycket. Det har inte bara gjort pop av dansmusik. Det har också ändrat själva strukturen på popmusiken. Det är fucking impressive, man.

Har spelat för en miljon

På morgonen har Miami Herald en artikel om att det amerikanska kongressbiblioteket valt ut 25 olika ljudupptagningar från 1918 och framåt som bevaras för deras historiska vikt.

Att en av dem är soundtracket till ”Saturday night fever” från 1977 känns symboliskt.

Den filmens drömmar om dansgolvet som en förlösande plats har fullföljts av Swedish House Mafia.

Precis som disko så handlar house och rave om att skapa en frihetszon där alla får plats, oavsett sexualitet, kön eller etnicitet.

Ett tillstånd där man kan dansa, dansa, dansa tills vardagen förhöjs och blir vackrare.

I filmen ”Saturday night fever” jobbar John Travolta som biträde i en målarbutik. Sebastian Ingrosso, Axwell och Steve Angello har samma typ av underdogerfarenheter.

Ingen trodde heller på att de kunde bli kungar på dansgolvet. Men de tog penslarna och målade världen.

Efter en världsturné där trion spelat för en miljon människor blir den sista låt de någonsin spelar ”Save the world”.

Ställer sig på skivspelarna

När gästvokalisten John Martin kliver upp sjunger – omgiven av Miamis skyskrapor – känns det som låten var skriven för det här tillfället.

Först textraden där ”skyline” rimmas med ”primetime”. Sen raden ”We’re far from home, it’s for the better”.

Och 55 000 människor ger sedan en ny definition av gåshud när alla sjunger med en röst sjunger:

What we dream, is all that matters

We’re on our way, united

Sebastian Ingrosso, Axwell och Steve Angello ställer sig på själva skivspelarna och begrundar vad de ställt till med.

Nu börjar efterfesten.

 

JAN GRADVALL

Annons:

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!