Christina Schollin om Bianca: "Ordentligt oroad"

Vi som följer Kanal 5:s tittarsuccé "Wahlgrens värld" har kunnat se tre generationer Schollin-Wahlgren-Ingrosso interagera och notera att Christina Schollin på ett kärleksfullt sätt faktiskt kan säga åt sin dotterdotter på skarpen. 

– Jo – och det kanske jag skulle behöva göra ännu mer. Som mamma, mormor och farmor bryr jag mig så himla mycket om mina barn och barnbarn. Jag ser hur mycket Bianca arbetar, hur oerhört framgångsrik hon är, hur hon driver en massa företag och hela tiden är upptagen och uppbokad. Då skulle jag vilja säga "ta inte i så mycket, ta det lite lugnt". 

Föregående Nästa

Stäng fullskärmsläge

Christina Schollin fortsätter:

– Bianca har ju själv varit öppen med att hon flera gånger har gått in i väggen. Hon är en otroligt känslosam liten varelse. Jag blir ordentligt oroad när jag ser att hon inte mår bra och skulle så gärna vilja vara till hjälp.

Hur då?

– Genom att exempelvis säga som jag brukar: "Bianca, lägg undan mobilen, sätt dig här med mig och titta på utsikten och bara ta det lugnt". Det är likadant när Pernilla (Wahlgren, Christinas dotter, reds anm) har för mycket att göra, men Pernilla verkar faktiskt ha lärt sig vikten av att ta pauser ibland. Jag blir varm om hjärtat när jag ser bilderna på hur underbart hela familjen verkar ha det i Thailand nu. 

Längtar efter att förmedla lugn och ro till Bianca och de andra

Vad är det som hindrar att du är till mer stöd och hjälp när Bianca känner sig pressad?

– Tja, vi drömmer exempelvis om att få ner barnbarnen hit till Spanien och kunna pyssla om dem. När Pernilla har varit som mest stressad och kommit hit har hon sagt att det är som att landa i bomull att vara hos oss. Lite mer av det där längtar jag efter att kunna förmedla till mina barn och barnbarn. 

– Jag önskar att vi i den äldre generationen tilläts underlätta mer för de yngre, men det finns visst för de yngre inte alltid tid till det. 

Det är eftermiddag och Christina och hennes jämnårige skådespelarmake Hans Wahlgren, 81, har precis kommit tillbaka till sitt "änglahus", Casa Ángel, i samhället Nerja på spanska Solkusten där de har varit nere på stranden och ätit sjötunga. Just i dag är det "bara" elva grader och Christina har inte simmat i den pool som tillhör föreningen, för den är inte uppvärmd.

– I vanliga fall kan jag simma i vår jacuzzi med 38-gradigt vatten, men jetströmmen i den har gått sönder. Vi har haft besök av råttor som bitit av kabeln.

Fick fin utmärkelse i Spanien

I höstas fick hon i samband med en stor ceremoni i kommunhuset i Nerja av borgmästaren och inför en massa politiker ta emot hedersutmärkelsen "Turista de honor 2018" (ungefär hedersmedborgare eller hedersgäst, reds anm).

– Jag höll tacktalet på spanska och blev väldigt glad att mitt engagemang för Nerja uppmärksammades så stort. 

Föregående Nästa

Stäng fullskärmsläge

Det är 18 år sedan makarna köpte huset med egen trädgård och på senare år har de bott här större delen av vintrarna.

– Det var faktiskt pengarna jag tjänade under de bra år då jag var med i "Varuhuset" och "Tre kronor" som gjorde att jag kunde investera i det här stället i Spanien och Pernilla har gjort samma sak när hon har köpt sitt hus i Marbella. Det är en särskild känsla när man själv har jobbat ihop till varje krona. 

"Det var faktiskt pengarna jag tjänade under de bra år då jag var med i "Varuhuset" och "Tre kronor" som gjorde att jag kunde investera i det här stället i Spanien".

Flera seniorer jag har intervjuat säger att det inte är lätt att klara sig på pensionen?

– Nej, Hans och jag har egentligen aldrig haft några stora depåer, men vi har båda haft privata pensionsförsäkringar som vi i alla år har betalat in till. Det ger lite grann extra. Och så får jag förstås betalt för min medverkan i "Wahlgrens värld" och för att jag är entreprenör för må-bra-företaget "Nu skin", bloggar och håller en del föredrag. Jag har en tjej som hjälper mig att ta betalt för nu när jag är influencer har jag en helt ny yrkeskarriär. 

Christina föll för Hans charm och humor

Innan vi pratar om ditt mod att hela tiden testa nya saker vill jag dock veta mer om hur du lyckats vara gift med samme man i 56 år?
– Hans och jag träffades på en tebjudning den 16 april 1957 hos min kusin Helena Brodin som gick på samma teaterskola som Hans och tyckte att vi två skulle passa så bra ihop. Vi var båda singlar och det kändes rätt från början. Jag föll för hans charm och humor. Hans hävdar att vi redan första kvällen bestämde oss för att gifta oss, men jag vill minnas att det dröjde någon vecka. Vi bestämde hursomhelst att bröllopet fick vänta till 1962 då vi var färdiga med våra utbildningar.

– Det är en oerhörd glädje att vara tillsammans så länge och vi älskar båda familjegemenskapen med barn och barnbarn. 

I "Berg flyttar in" antydde du 2011 att Hans och du under en extra jobbig period flyttade ifrån varandra?

– Jo, det som i alla förhållanden har det förekommit "ups and downs". En period på 1970-talet var vi ifrån varandra, men jag tror knappt att barnen märkte det för vi löste det smidigt. Vi behövde bara få lite distans. Hans och jag har aldrig gått i familjeterapi, men det har varit till hjälp för mig att jag alltid har skrivit dagbok. Då har jag kunnat skriva av mig och få perspektiv på saker. Det viktiga är ju vad man gör av kriser, att man liksom tar tag i dem. Och det har vi gjort. 

"En period på 1970-talet var vi ifrån varandra, men jag tror knappt att barnen märkte det för vi löste det smidigt".

Sade upp sig för att hinna vara mamma

Men Ingmar Bergman lär ha blivit putt på dig?

– Jag fick inte tjänstledigt av Bergman, han tyckte att jag skulle vara kvar på Dramaten i stället för att vara på privatteatrar. Redan som elev hade jag ju spelat stora roller i Shakespeare- och Tjechov-dramer och jag älskade det, men det gick inte att repetera hela dagarna på Dramaten och sedan stå på scenen om kvällar och helger. Jag ville hinna vara mamma till nyfödde Peter också och hade fått anbud om att spela komedi mot Jan Malmsjö på Scalateatern. Då valde jag att säga upp mig.

Föregående Nästa

Stäng fullskärmsläge

Cancern lärde Christina hur skört livet är

I slutet av 2011 fick du cancer. Hur mår du nu?

– Det var tufft ett tag och jag fick svåra, svåra biverkningar. När jag fick cancerbeskedet pratade rådde mig en väninna att tänka att jag hade fått ett projekt som gick ut på att bli frisk. Jag tog fasta på allt som kunde hjälpa mig i processen.

"Det var tufft ett tag och jag fick svåra, svåra biverkningar".

– 2017 blev jag friskförklarad och jag fungerar så att jag går vidare och drar lärdomar av det jag har varit med om. Jag lärde mig att livet är skört men värdefullt, att det är värt att kämpa för och att det gäller att göra det bästa av den tid man har.

– Jag håller i gång så mycket jag kan, äter hälsosamt, tar vitaminer och håller förmaksflimret i schack genom att äta blodförtunnande och blodtryckssänkande mediciner. 

Berätta om memoarerna som du skriver!

– Jag lägger sista handen vid dem nu. Till min hjälp har jag min väninna Marianne Wilöf, journalist och författare. Det är ett jättejobb som har pågått i tio år, men jag har deadline i augusti och det är tänkt att boken ska komma ut på förlaget Polaris i år. Jag har fått höra att jag är ett stycke levande film- och teaterhistoria och jag kan inte förstå hur jag ska få ner allt i en enda bok, det känns som att jag skulle behöva fem band för att få plats med allt, haha.