Christer Sjögren: ”Man får skador”

Efter 40 år som Sveriges största dansband slutar Vikingarna att turnera.
Christer Sjögren gör sig redo för ännu en konsert på Vikingarnas avskedsturné.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

VISBY. Efter 40 år som Sveriges största dansband slutar Vikingarna att turnera.

Men är det verkligen slutet? Och varför har Christer Sjögren fått skador av ett liv som stjärna? Och hur kan 70-plussarnas festande efter konserter se likadant ut nu som på 80-talet?

Följ med bakom kulisserna under Vikingarnas avsked. 

– Jag har varit med om att jag har trott att ”Nu dör jag, hej då”, säger Christer Sjögren.

På färjan mellan Oskarshamn och nästa dansbandskonsert i Visby blir Vikingarnas sångare Christer Sjögren, 71, avbruten när han tar en räkmacka och en öl i restaurangen. 

Skulle han kunna sjunga något för Anette som fyller 50 år och firas några bord bort?

Han är tveksam.

Det kan verka som en enkel sak att bara sjunga lite, men Sjögren vet att det kan sluta med en kö av människor som vill ha samma sak. 

När säger man nej?

Men fem minuter senare, uppbackad av Jörgen Arnemar, 74, och Erik Lihm, 72, från Vikingarna på körsång, överraskar han födelsedagsbarnet med bandets populäraste kärlekslåt ”Leende guldbruna ögon”.

Var han tveksam tidigare, döljer han det nu. 

Sjögren sätter sig bredvid födelsedagsbarnet, tar av sig glasögonen och tittar djupt in i Anettes ögon samtidigt som han sjunger för henne. 

Uppbackad av Jörgen Arnemar, 74, och Erik Lihm, 72, på körsång, överraskar Christer Sjögren födelsedagsbarnet Anette med ”Leende guldbruna ögon”.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Han är plötsligt omringad av mobiltelefoner som filmar allt.

Den svenska dansbandsmusikens fixstjärna får också varma applåder från de andra gästerna på båten, men lämnar snabbt festen innan fler kommer fram och ber om sånger. Födelsedagsbarnet har dubbla känslor efteråt. 

Jag fattar ju att han inte ville. Han är skittrött på sådant här

Anette Roths vän, som ordnat sången, har nämligen förvarnat att Christer Sjögren inte var superpeppad på att sjunga. Under sången kunde Anette därför inte njuta fullt ut utan tyckte synd om dansbandsstjärnan.

– Hon sa att han inte ville. Sedan när han ändå kom så tänkte jag: ”Stackaren. Jädrar i havet, nu fick han ändå ställa upp. Nu känner han att det var jättejobbigt”, säger Anette Roth efteråt.

– Jag fattar ju att han inte ville. Han är skittrött på sådant här, säger hon.

Det här, uppmärksamheten, har varit en del av Christer Sjögrens liv i över 40 år.

”Även om jag skriver 150 autografer så känns det ändå hopplöst om jag går ifrån en person”, säger Christer Sjögren.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Christer Sjögren: ”Folk tar tag i mig”

Och nere i sin hytt lutar han sig fram från sin sittplats och klamrar sig dramatiskt fast vid fotograf Anna-Karin Nilssons arm för att visa hur det är att vara mannen som så många vill ha ett minne med.

– Folk tar tag i mig och säger: ”Jag vill inte egentligen, men nu när jag har chansen va, åh, så måste jag, jag måste, åååh, då måste jag, åh”, säger sångaren. 

Vad Sjögren tänker när det sker?

– Då undrar jag vad det är som är så märkvärdigt. 

Det är jobbigt att behöva neka folk. Sjögren har svårt med andra människors besvikelse. 

– Även om jag skriver 150 autografer så känns det ändå hopplöst om jag går ifrån en person, säger Christer Sjögren.

– Man känner alltid att det inte gick bra nu heller, säger han.

Han är dessutom blyg när han inte står på en scen.  

Att bli omringad av beundrare är jobbigt. 

– När folk är lite berusade släpper spärrar och alla klänger sig på, då blir det jobbigt, säger Jörgen Arnemar som känt Christer Sjögren i 43 år och som på 80-talet sadlade om från Vikingarnas gitarrist till gruppens manager. 

– Men det är lättare på scen än när man står på golvet och de kommer och klänger och det är svettiga kärringar som hänger sig på dig. Det är jobbigt då och det är jobbigt efteråt, säger Arnemar.

Sjögren nickar instämmande. 

– Jag har varit med om att jag har trott att ”Nu dör jag, hej då”.  Man får skador, det kan låta knepigt, men så är det. Jag kan känna ”uuuh” bara nu när vi pratar om det, säger sångaren.

”De kommer och klänger och det är svettiga kärringar som hänger sig på dig”, säger Jörgen Arnemar, till vänster. I mitten sitter Erik Lihm.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

”Ingen Stockholmsföreteelse”

Innan Tinder fanns Vikingarna.

Svenskar träffades på dansgolv, eller på parkeringsplatser utanför dansbanor, och startade liv till tonerna av ”Blue Hawaii” eller ”Kan man älska nå'n på avstånd”

Och bandet har kunnat vänja sig att få brev med livshistorier, hälsningar från fans som berättar hur betydelsefulla de varit. 

– Vi är orsaken till både bröllop och barn, säger keyboardisten Erik Lihm som lärde känna Sjögren redan 1976 i deras första dansband Pelles.

– Då inser man att vi gjort avtryck i historien, säger Christer Sjögren och ler. 

Sångaren sparar alla brev i garaget hemma i Karlstad där han har sina 15 bilar.

Den här kvällen ska de spela på Wisby Strand vid Almedalen. 

Vikingarna är ute på sin sista turné, döpt finalturen. Men de spelar främst på konserthus under sitt avsked, inte danslokaler.

– Men vår publik är så gammal nu att de tycker det är skönt att inte behöva dansa, säger Jörgen Arnemar.

Även showen är anpassad för en äldre publik med svartvita foton från karriären i bakgrunden och Ragnar Dahlberg från ”Café Norrköping” som konferencier, programledaren som hade Vikingarna som husband då Sverige bara hade två tv-kanaler. Under föreställningen får vi också ett smakprov från när två miljoner svenskar såg Christer Sjögren sjunga ”Pärleporten” efter att SVT-programledaren hittat på ett läsarbrev som bad Vikingarna sjunga den andliga sången. 

När Vikingarna 1995 återvände efter en paus ledde också Dahlberg direktsändningen om deras återkomst inför 10 000 dansare i Kupolen i Borlänge. I SVT-sändningen hör man en exalterad Dahlberg berätta att Vikingarna är tillbaka efter att ha varit borta i ”två år, nio månader, sex dagar och 22 timmar”.

– Vi hade nytta av varandra, säger Ragnar Dahlberg under bandets soundcheck.

Hans förklaring varför Vikingarna blivit ett sådant fenomen. 

– Det här är ingen Stockholmsföreteelse, säger han. 

– Bara en sådan sak som att de kallar det här för finalturen. Det är från Värmland. Det är äkta. Allt är gjort med hjärtat. 

Ragnar Dahlberg är konferencier vid Vikingarnas sista turné, här i Norrköping.
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD
Under showen visas foton och löpsedlar från karriären.
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD
Vikingarna tackar publiken vid en konsert i Linköping i oktober.
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD

Vägvalet: ”Vi skiter i det där”

Vikingarna har varit ett av Sveriges ledande dansband i snart 50 år, först med Stefan Borsch som sångare, och sedan med stor framgång med Christer Sjögren som hans ersättare. 

De inledde resan i en liten vit buss, blev så stora att de hade sina egna plan, och är nu tillbaka i en minibuss.

De har sålt elva miljoner album i framför allt Sverige, Norge och Danmark, men också Tyskland där deras image var ”richtige männer”, karlakarlar.

I Sverige har de främst blivit kända för att ha enhetlig klädsel.

Under avskedsturnén kör alla i bandet med deras klassiker, smoking, även om Christer Sjögren fått dispens att ha en kostym i stället. 

Christer Sjögren möter publiken 1989.
Foto: PETER WIDING / EXPRESSEN
Vikingarna framför turnébussen 1985: Christer Sjögren, Tony Eriksson, Tord Sjöman, Jörgen Arnemar, Lars-Åke Svantesson och Anders Erixon.
Foto: TORBJÖRN ANDERSSON / EXPRESSEN
Christer Sjögren tittar ut från Vikingarnas turnébuss i maj 1988.
Foto: BJÖRN LUNDBERG / EXPRESSEN
Annika Hagström, Christer Sjögren och Jacob Dahlin 1987.
Foto: KARIN TÖRNBLOM/TT
Vikingarna 1990.
Foto: ANNA WIDOFF / DN TT NYHETSBYRÅN

Smoking är inte den mest bekväma scenklädseln, och i omklädningsrummet klagar basisten Kenth Andersson på att man inte bara måste böja sig ned en gång för att ta på sig sina glansiga svarta skor utan att det ska upprepas för att ”man måste k n y t a skorna också”.

– Att de inte kan göra pensionärsvänliga lackskor, säger han. 

Vi hade även en specialhjälm där hornen var kapade, och där hade vi monterat pyrotekniska grejor

Men det kunde ha varit värre. De hade en period då Jörgen Arnemar insisterade på att de skulle ha på sig vikingahjälmar. 

Till slut var de andra i bandet så trötta på hjälmarna att saxofonisten Tony Eriksson föreslog att de skulle lägga väskan med hjälmar under bussens bakhjul och säga ”Oj, då” när turnébussen mosade rekvisitan. 

– Vi hade även en specialhjälm där hornen var kapade, och där hade vi monterat pyrotekniska grejor och så hade vi en utlösare när vi ville att hornen skulle ryka. Det blev lite show av det där, men det blev nedlagt snabbt, säger Christer Sjögren.

Dagens turnébuss.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

En repetition ledde till en brandutryckning när röken från hjälmen satte i gång brandlarmet.  

De slapp böter.

– En brandkårsutryckning kostar pengar, men vi kom undan med att vi hade lp-skivor som vi gav brandmännen, säger Sjögren och skrattar. 

Deras egen förklaring till framgången?

De spelar bara hits på konserter.

Och de följer inte ”konstiga trender”.

De har nobbat både discon och nyare dansbandstrender med publik som dansar ”som om det vore ett gymnastikpass”, förklarar de. 

Men var inte Christer Sjögrens genombrott som ny sångare 1979 en discolåt, covern av Västtysklands Eurovisionbidrag ”Dschinghis Khan”?

– Jo, den är ju som den är. Och vi gjorde faktiskt en discoversion av ”Varför är solen så röd”, det gjorde vi, säger Sjögren. 

Han sjunger entusiastiskt refrängen till covern av Los Hermanos Riguals ”Cuando Calienta El Sol” och hamrar discotakten genom att trumma snabbt på knäna. 

– Men sedan insåg vi att vi skiter i det där för vi har ändå vår publik, säger han om hur de tillfälligt förfördes av discon. 

De återvände till trumtakten de kallar ”onkaklacka” efter hur den låter när den lunkar på i lugnt dansbandstempo. 

– Vi körde vår ”onkaklacka”, eller foxtrot som man också kallar det, som vanligt, där basen går: duuu, dudu, du, dudu. Då behöll vi vår publik, säger Christer Sjögren. 

Vikingarna förfördes tillfälligt av discomusiken, men gick sedan tillbaka till sin ”onkaklacka”, ”eller foxtrot som man också kallar det”, säger Christer Sjögren.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

”Blev för mycket”

Det är inte mycket som hänt med Vikingarnas vilda festande – trots att de i dag är 70-plussare.

Det existerade nämligen inte på 80-talet heller, säger de.

De var mer fokuserade på att hinna i tid till nästa dansbana. Och Christer Sjögren hatar att vara sen. Det präglade hans tid som kapellmästare. De talar inte heller nostagiskt om supermodeller och sönderslagna hotellrum utan om tiden innan GPS då man vecklade ut papperskartor på hotellrumsgolvet och räknade ut på egen hand hur lång tid man behövde för att köra mellan Kiruna och Haparanda.

– Man lärde sig att beräkna avgångstider, säger Christer Sjögren nostalgiskt om sin tid som kapellmästare. 

Man kan tro att vi är som ett rockband som röjer och slänger ut tv-apparater och spårar ur, men det har aldrig varit vi

Det märks också i Visby då ingen i bandet pratar om efterfester, utan om hur praktiskt det är att de kommit på att scenkostymerna kan transporteras med utrustningen till nästa dags konsert i Eskilstuna. På så sätt behöver de inte checka in något bagage på flyget till Bromma.

– Man kan tro att vi är som ett rockband som röjer och slänger ut tv-apparater och spårar ur, men det har aldrig varit vi. Vi har varit för seriösa för det. Vi har tagit vårt jobb på väldigt stort allvar, säger Christer Sjögren.

Men arbetsbördan blev ett problem.

– Till slut blev det för mycket, man hann inte med här, säger Christer Sjögren och pekar på sitt huvud. Man blev en robot som ställer in sig själv och avverkar saker.

Nu behöver de inte en kapellmästare för att hålla reda på allt.

– Vi har en app nu så att man gå in och titta vad man ska göra, men du vet ju inte ens vad det är frågan om, säger Jörgen Arnemar till Christer Sjögren. 

– Nej, säger bandets 72-årige sångare och skakar på huvudet.

Christer Sjögren gör sig redo i logen innan en konsert i Visby.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Kenth Andersson filar naglarna i logen inför kvällens konsert.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Martin Lindqvist och Johan Norgren gör sig i ordning.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
”Det är sista turnén, men vi kommer fortfarande göra enstaka spelningar”, säger Christer Sjögren.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Inget avsked

I Visby bryr de sig inte ens om att gå av scen och låtsas avsluta konserten innan de sätter i gång sitt extranummer. 

De kör ”Leende guldbruna ögon” som avsked till Gotland. 

Efteråt springer ett fan direkt in bakom scenen och fram till Christer Sjögren.

– Jag är ordförande i GCS, Gotlands Christer Sjögren-sällskap, säger hon. 

Sara Matthing, 45, får ta en selfie med idolen och han skriver en autograf med hennes röda läppstift.

Ett fan tar sig backstage och får ta en selfie med idolen, som skriver en autograf med läppstift.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Ytterligare två fans ser att Sara lyckats komma backstage och går även de in bakom ridån.

Sjögren ser stressad ut, men det visar sig att en av dem är Saras väninna som påminner om att det är dags att släppa Christer och gå vidare och dricka vin. 

Och det kommer inte fler beundrare. 

Fansen om Vikingarna:

Lilian Tärning, 66, pensionerad egenföretagare, med Monika Komarek, 68, pensionerad egenföretagare, båda Linköping: ”Vikingarna har betytt mycket. Tänk vad mycket man har dansat till dessa toner. Jag har följt dem sedan 70-talet, och brukar sätta på dansmusik hemma när jag har väninnor på middag, det brukar alltid pigga upp.”
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD
Eva Hellman, pensionerad, telefonist, med sambon Roland Larsson, 69, pensionerad säljare, Norrköping: ”Har besökt många dansställen och hört Vikingarna och massa andra dansband genom åren. Så jag har många goda minnen med Vikingarna. Men är detta verkligen avskedsturné? Band brukar ha en tendens att återuppstå efter några år.”
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD
Håkan Polhammar, 72, legendar i dansbands-Sverige, Norrköping: ”Min bror Lennart Polhammar och jag låg bakom dansbandsgalor och julshower på 70- och 80-talet. Den som gick under namnet 'Sveriges största dansgala' under 80-talet körde vi över 60 gånger. Så Vikingarna har betytt mycket för oss. Ett annat starkt minne var att vi arrangerade konserter och dans på Beach Club på Kanarieöarna tillsammans.”
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD
Pia Ydremo, 59, administratör, Ljungsbro: ”Jag älskar dansbandsmusik och älskar att dansa. Jag har lyssnat mycket på Vikingarna, man blir glad och känner mycket glädje av det”. Lena Tjellmander, 59, administratör, Linköping: ”Jag är så förtjust i Christer Sjögren och hans enorma röst. I mina öron är Christer Sveriges bästa manliga sångare.”
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD
Towe Wideberg, 71, dansbandssångare, Brevens Bruk: ”Jag har faktiskt inte varit på någon konsert med Vikingarna sedan 1974 då Stefan Borsch var sångare, så nu var det dags! Men jag har tidigare spelat ihop med Vikingarna på olika galor. Vikingarna har betytt väldigt mycket för hela dansbandsbranschen.” Roland Engdahl, 57, musiker, Söderköping: ”Jag har spelat i Cafe Norrköpings husband, och har faktiskt kompat Christer Sjögren med klaviatur. Vikingarna har betytt mycket, då de alltid varit stora sedan 70-talet. De är jordnära och väldigt trevliga, de har i högsta grad bidragit och gjort dansbandsmusiken stor i Sverige.”
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD
Ulla Jacobsson, 69, pensionär, med sambon Gerry Nyman, 66, pensionerad verkstadstekniker, Blackstad: ”Vikingarna är ju något man i princip är uppvuxen med. Christer Sjögren och bandet är väldigt duktiga, och har självklart betytt mycket för vårt musikintresse.”
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD

Inte ett avsked

Har ordföranden för Gotlands Christer Sjögren-sällskap precis fått se sin sista konsert med Vikingarna på ön?

De har tagit avbrott tidigare och ändå kommit tillbaka.

I början av 90-talet ordnade Expressen till och med telefonväkteri med Christer Sjögren för att lindra smärtan för sina läsare. 

Vikingarna har även varit Nya Vikingarna, utan Christer Sjögren, för att sedan bli Vikingarna igen.

2004 tog de farväl av sina fans, bara för att återuppstå 2016.

Är det här verkligen den sista turen?  

– Det är sista turnén, men vi kommer fortfarande göra enstaka spelningar, säger Sjögren.

Det är inte ett avsked alltså. 

”Om en finge leve om sitt liv, det är klart att då är det bara detaljer som jag skulle ändra”, säger Christer Sjögren.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Men Christer Sjögren medger att han tycker att det blir allt tuffare att förmå sig själv att lämna hemmet. Och de vill inte bli robotar igen.

– Jag vill inte att vi ska känna pressen längre, säger Sjögren.

Gitarrerna packas ned i sina fodral. Jörgen Arnemar frågar om Christer Sjögren borde byta ut ordet medley till något mer anpassat efter publiken. Potpurri kanske? Och skulle Christer kunna sjunga en vers på tyska när de pratar om karriären i Tyskland. Han sjöng ju trots allt på tyska när de spelade in fem skivor till den tyska marknaden. 

Så vad skulle de säga till sina 50 år yngre jag om de fick chansen att resa tillbaka i tiden?

– Det kommer bli jäkligt roligt. Det blir ett trevligt liv, säger Jögen Arnemar.  

– Hoppa av karusellen medan du kan, säger Christer Sjögren. Nej, om en finge leve om sitt liv, det är klart att då är det bara detaljer som jag skulle ändra. 

Christer Sjögren om bilderna från karriären:

Foto lilla bilden: Janerik Henriksson/TT

”Det här var en milstolpe i karriären”, säger Christer Sjögren om fotot på Vikingarna framför dansbandets privatplan. ”Vi köpte planet för att vi turnerade i Norge så mycket. Det är kanske Nordens vackraste land, men det är svårast att resa i bussledes. På köpet med planet kom att vi fick medieuppmärksamhet så det hette duga. Det var tv-program som sökte upp oss och följde med oss på turer och rutter, och fick sitta i planet.”

Foto lilla bilden: Jan Holmlund

”Det här är 1979 eller 1980”, säger Sjögren. ”Vi hade fått en hit med 'Djingis Khan', vilket var ett lyckokast för mig som var en ny sångare. Jag behövde det för att få acceptans av publiken. Jag var inte känd innan, bara bland andra artister. Jag var utlämnad till folks godtycke”

Foto lilla bilden: Jonas Lemberg

Christer Sjögren: ”Det här var Kupolen i Borlänge 1995, återkomsten efter vårt långa break. Då var det 10 000 människor i publiken och det blev ett tv-program. Då visste vi inte riktigt var vi stod, men det fick vi ju svar på för det var 100 000 i publiken. Herregud, det var makalöst!”

Läs fler porträtt av Robert Börjesson: 

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.