Britas bortklippta bråk med Kalle i SVT: ”Dåligt samvete”

Tittarna har på sistone främst fått möta Brita Zackari om sommaren, då hon och maken Kalle Zackari Wahlström varit fyllda av projekt och förväntningar: Växtligheten frodas, djuren får ungar, och på stranden leker barnen i solnedgången. Men när vi ses, är det en tisdag i februari, strax efter snöstormen, och Brita har mest kämpat med att få i väg ”människovalparna” till förskolan. Sen har hon skrivit och filat på lite nya affärsidéer. 

Djuren, som just nu består av hundar, en katt, får, två kalvar, ankor, höns och grisar, är främst Kalles ansvar.

På tv har den senaste säsongen av ”Hjälp, vi har köpt en bondgård!” nyss avrundats, och duon uttryckte för någon månad sen ett visst missnöje över hur programmet hade blivit flyttat till en ”riktig porrfilmsslot” i tablån. Om det blir en fjärde säsong vet de ännu inte.

– Varken vi eller SVT har bestämt något. Men det ska bli spännande att se vad de säger och vad vi svarar, säger Brita.

Konceptet kräver trots allt en del, med ett filmteam på plats 2-3 dagar i veckan från ”att det blir fint ute till att det blir fult”. Med barn som behöver sommarlov blir det lätt ett stressigt pussel, och Brita har dessutom många andra idéer. Inte minst kring produkter. 

En så kallad Preppbox finns redan ute och under våren lanseras parets eget varumärke Kärret. Tanken är att sortimentet ska bestå av saker de själva saknat på marknaden, som en snygg jacka med stora fickor.

Är det nu ni går hela vägen och blir Ernst?

– Ja, gärna!

– Nej, men Preppboxen är tänkt att täcka glappet mellan ”foliehattpreppers” och vanligt folk. Jag har tidigare sagt att det mer handlar om att vara förberedd för saker som skogsbränder och översvämningar, och kanske inte så mycket för att ryssen kommer. Men nu känns det ju som att det har seglat upp lite på listan… Dessutom tycker jag att det är lite synd att det främst är män som ägt den här frågan, och som vi får vända oss till i händelse av av kris, så för mig är det kul bara att få snacka om vikten av förberedelse, säger Brita som just då faktiskt inte vet att om bara två dagar så kommer Ryssland att gå in i Ukraina. 

När vi sedan efter hörs igen som hastigast veckan därpå, märker hon av att intresset för hemberedskap ökat något enormt.

Men finns det någon dröm om att bli rik eller bygga ett litet affärsimperium?

– Det var någon som frågade när vi skulle göra vårt eget vin. Det hade kanske varit smartast i så fall.

– Nej, jag önskar jag kunde säga att drivkraften var pengar. Det låter så kul, och då hade vi säkert gjort bättre affärer också. Men i stället är det bara lustdrivet, och kopplat till att vi vill vidare hela tiden. När jag pratar med min terapeut blir jag helt yr när jag tänker på allt vi har på gång.

Brita Zackaris terapi

Varför går du i terapi?

– Det är väl en lyx man kan unna sig. För mig är det kanske lite mer som vägledning, och något jag behöver för att funka i mitt arbetsliv. 

– Det är väldigt bra med någon utifrån som kan hjälpa en sortera. Just det här att ha lite bättre styrning och inte bara följa efter andra. Jag blir lätt en sidekick hela tiden och är kanske lite väl följsam, och då försöker min terapeut hjälpa mig att sluta med det.

Men som målbild: Drar ni mest åt Ernst eller Mandelmanns?

– Ha, ha! Är det bara dem man får välja på?

Nej.

– Då tror jag att Kalle stilmässigt känner sig mest besläktad med Kevin Costner i ”Yellowstone”, medan jag nog tänker på Holly Hunter i ”Top of the lake”. Nu är jag kär i Kalle och vill bo med honom, men det hade också varit nice att samla sina bästa vänner i ett separatistiskt kollektiv.

Nu låter det som att du vill starta en sekt?

– Jag utesluter inte det. Ha, ha. Tror du vi får några anhängare?

Med samtidens dragning åt både new age och alternativt liv på landet, så tror jag faktiskt det.

– Men det känns också orättvist att bara för att man flyttar till landet, så blir man klassad som en gröna vågen-hipster.

– Vi har ju kallats två stockholmare som flyttar ut till landet, och är det något jag verkligen inte vill bli kallad så är det stockholmare. Kalle är ju uppvuxen där vi bor nu, så han har flyttat hem. Men det är inte så många intresserade av, utan vi blir två reklamare från stan.

Det där var ju en hel kulturdebatt i höstas, då kritik riktades mot gröna vågen-influencers som skor sig på andra stackars utbrända människors drömmar om ett annat liv, samtidigt som de själva egentligen går runt på helt andra saker än jordbruket. Ni är ju lite av en symbol för det. Märker du att folk stör sig på er?

– Gud, ja!

– Det är lätt att säga flytta ut på landet, men hur många kan det? Det kräver ju både ett ekonomiskt, men också kulturellt kapital.

– Jag har privilegiet hemifrån att jag känner att jag får vistas även i rum där jag inte är en självklar medlem. Att ta mig rätten. Det är den största nyckeln för mig. Sen krävs det absolut ett kapital från början.

”Förväntat mig mer kritik”

Är det en öm punkt för dig?

– Ja. Men jag hade också förväntat mig mer kritik just kring privilegiet. Men i stället irriterar sig folk på att jag har för fina kläder i trädgården. Det är så dumt! Det jag har gjort längst i offentligheten är ju att blogga för Elle, och det är inte som att jag tappar förmågan att klä mig bara för att jag bor på en bondgård. Jag vet inte. Vill folk att jag ska komma med hö i håret? Det är väl det som är den ömma punkten. Att man blir kategoriserad.

Förändras din och Kalles relation något när det inte är inspelningssäsong?

– Intressant fråga. Inte riktigt. 

Men jag tänker att man får möta en förhöjd version av er på tv?

– Det enda som är förhöjt är att det är bortklippt när vi bråkar. Det är också något jag har svårt att vänja mig vid. Jag har inga problem med att folk har uppfattningar om hur vi är. Det är en del av att man fläker ut sitt liv på tv. Men jag kan bli irriterad på att folk tycker att vi verkar ha en så ”underbar” relation. Det är aldrig någon som har det så.

”Det är bara ljug”

Ändå känns det som att ni hanterar motgångar med distans och lekfullhet. Då tänker man att ”vad härligt” – varför gör inte vi så i stället för att vara så jobbiga mot varandra hela tiden.

– Alltså det är bara ljug. Det finns absolut situationer där klipparna får ont i magen och måste ta bort hela händelser. Jag kan få dåligt samvete för det. Lite som att man visade upp allt genom ett förskönande Instagramfilter. Samtidigt tror jag inte att folk vill se bråken.

Nej, det låter som lite väl mycket ”Scener ur ett äktenskap”.

– Exakt.

Vad är det då ni bråkar om?

– Generellt är det att Kalle har ett så starkt driv framåt att jag alltid blir en bromskloss. 

– Det kan vara på grund av ekonomin eller att jag tycker att något är fult. Jag är den som tänker efter lite innan, och då kanske jag kan tänka efter lite för mycket i hans tycke.

– Ett vanligt fel är också kommunikation, vilket väl alla par kämpar med. Men i vårt fall kan det vara vissa djur som vissa skaffar utan att dubbelkolla det. Plötsligt har man 17 ankor som bara går och bajsar överallt och förstör mina rabatter. Det kan jag vara lågintensivt sur över.

Hur blir ni sams igen?

– Då lagar Kalle en jättegod måltid på någon älg. Du märkte kanske riktningen här. Det är oftast han som ska göra saker bra igen. 

– Sen är ett trick att vi sätter en timer, och så turas man om att prata i tio minuter utan att bli avbruten. Jag önskar att alla par gjorde det. Man fattar inte hur det är förrän man provar.

Du har tidigare berättat om din adhd, och att du som ung vuxen hade perioder då du mådde dåligt psykiskt och hade ätstörningar. Har det konstruktiva livet på landet hjälpt mot den ångesten?

– Ja. På det sättet att jag och Kalle har hittat hem på gården, där vi kan gå loss på saker som våra hjärnor behöver för stimulans. Jag har de senaste dagarna byggt en loftsäng åt vår dotter. Det måste man inte bo på landet för att göra. Men vi har ändå utrymmet för en väldigt bra såg. Den typen av infall är lättare att agera på nu, och jag mår väldigt bra av det.

– När jag tidigare har känt mig misslyckad och dålig, så kan jag i stället hälla alla mina idéer i något och bli stolt över det. Det ger mig mening, och är en bra produkt av hur min hjärna funkar. Man har ju nog av sådant som inte är så gynnsamt.

Som vadå?

– Typ stök med räkningar. Att man betalar vissa tre gånger och andra inte alls. Den skammen och självhatet som kommer det. 

– Det känns pinsamt att prata om, för man ska inte som vuxen ha strul med att betala räkningarna. Men det är också en otroligt vanlig adhd-grej som man borde kunna styra upp från samhället i stället för att hålla på att medicinera folk, vilket man gör väldigt lätt.

– Jag har ju fått kriga för att få mer hjälp från psykvården. Jag har fått gråta mig till en arbetsterapeut, men medicin skriver de ut hur lätt som helst.

”Finns en stress inom mig att hinna”

Vilken hjälp ville du ha från en arbetsterapeut?

– Hjälp med att strukturera dagen, planera och prioritera.

– Samtidigt är det många som säger till mig att det inte märks att jag har adhd. Men det är också ett privilegium att jag vågar prata om det nu, det har jag inte alltid gjort. Men nu har jag råd med det. Jag tror inte längre att någon väljer att inte jobba med mig för att hon är så stökig och så vidare.

Du fyller 40 i sommar. Känns det som en grej?

– Ja! Det är något man måste förhålla sig till. Det är försent att vara ung och lovande. Samtidigt har jag kanske aldrig varit det. Ha, ha. Men det finns ändå en stress inom mig att hinna med saker.

– Hur länge kan man tramsa på tv? Är det gulligt om vi gör det vid 60? Fast då blir vi ju typ Mandelmanns. 

Men du har inte blivit rädd eller orolig för livet? Många blir ju det i takt med att saker händer runtomkring en.

– Vet du vad: Min mamma fick en blixt genom sig innan jag föddes. Hon överlevde. Men för mig har det alltid funnits i mitt liv att blixten bokstavligt talat kan slå ned när som helst. Det är en så fruktansvärt bisarr grej. Men jag tror att det har bidragit till att det inte är så mycket fegande i den delen av familjen. Jag är ingen hypokondriker, men förutsätter ändå att saker kommer hända som jag omöjligt kan navigera runt redan nu.

– Nej, då känner jag mig mer rädd för att vara för feg och inte driva själv. Rädd för missade chanser.

Första draget i relationen: