Inledningen tar omedelbart andan ur en, där den träffar mitt i en av de lite ovanligare Bond-stämningarna – den lätt nekrofila karnevalskänslan. På plats i Mexico City firar man de dödas dag med dansande skelett, och folklig extas. Hoyte van Hoytemas bilder närmast vältrar sig i miljöerna, samtidigt som man byter färgskala från "Skyfalls" stålgrå London till toner av varm kaffe latte. Helt galet snyggt, och dessutom ett typiskt Bond-klimax, där intensiv action följs av ett nöjt och stiligt lugn.
LÄS MER: 14 saker du inte visste om James Bond
För alla Bond-nördar som tyckte att det blev lite för tungt i ”Skyfall” borde detta vara ett glädjande kliv tillbaka till rötterna. Från alpstugor till tågresor, studsar hjärnan mellan suddiga minnesbilder från de gamla Bond-klassikerna. Men så heter den senaste Bond-bruden (Seydoux) också Madeleine Swann, en för sammanhanget ovanligt finkulturell referens till Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”.
Även om det nu rent tematiskt handlar snarare om flykt än spaning. Minnena hemsöker Bond likt spöken, samtidigt som han själv allt mer blir en skugga av något förflutet. När allt går att övervaka elektroniskt, ifrågasätts 00-agenternas existensberättigande. Som filmisk substans känns hela det paketet, emellanåt lite påklistrat, och leder dessutom till att turer staplas på varandra och gör filmen onödigt lång.
Därför är det ibland på håret att betyget trillar ned ett snäpp, men det räddas av filmens häpnadsväckande snygghetsfaktor, och av skådespelarna: Léa Seydoux har en fullkomligt ikonisk utstrålning som kaxig Bond-brud med drag av rebellisk Kate Moss. Ben Wishaw har utvecklat sin lite hipstergullige Q till något alldeles extra, och nytillskottet C är helt perfekt rollsatt med Andrew Scott (annars känd som Moriarrty i ”Sherlock”).
”Spectre” är kanske inte den överväldigande uppvisning jag hoppades på, men får mig ändå att dra djupa njutningsfulla suckar uppfyllda av nostalgi och elegans.
