Det är på något sätt så otroligt ironiskt att samma år som en film som problematiserar mansrollen gör succé på galan, så finns det faktisk fler snubbar med yviga fantasy-skägg på scen än kvinnor.
Prisutdelarna radar upp sig: De heter David Hellenius, Gustaf Hammarsten, Thomas Hanzon, Ebbot Lundberg, Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. Kvinnorna stannar i publiken.
Kanske finns det en jättebra anledning. Produktionen kan ju förtvivlat ha frågat varenda upptänklig filmkvinna, men alla sa nej med motiveringar som att de hade för snäva kjolar, höga klackar, ljusa röster för att höras eller klena biceps för att lyfta Baggen.
Men det är inte troligt, och det känns extra sugigt ett år då enbart män är nominerade i flertalet kategorier, bland annat regi.
Vissa strukturer tar tid att ändra på. Filmmän är så otroligt självsäkra och bra på att synas. När trion Ekblad/Tejle/Petrén var uppe på scen för att presentera bästa kvinnliga huvudroll, så pratade de om de nominerade. När turen kom till Granath/Henriksson/Bergqvist la de i stället fokus på sig själva. Helt obekymrat. Som män gör.
För de är så självklara i filmvärlden, så sammansvetsade. Roy och Rubens tuppfajt i går. Är snart en fredsmäklande middag där legenden sitter och klappar arvtagaren på axeln.
Därför är det makalöst obegripligt att man inte tar chansen att jämna ut det lite med något så enkelt som prisutdelarna. Nu fick vi istället massa män, ett äkta par, några barn, ett glatt Krakel Spektakel-gäng och Lena Endre (den senare verkar vara betrodd i sådana här sammanhang, trots att hon bär klänning.)
Enda ljuspunkten i kategorin mångfald: Saga Becker vann sin Bagge!
Utvecklingen går inte enbart bakåt. Men till nästa år, om någon hade tänkt sig ännu en konserverande mansfest på scen, då kräver jag en ovanligt bra motivering. Då får männen banne mig göra en Sverrir Gudnason och bjuda på trapetskonster och musikalnummer om det ska kännas värt det.
