Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bossens nya sida – kittlande och ambitiöst

Foto: Danny Clinch Photography 2019
Foto: Danny Clinch Photography 2019

Bruce Springsteen vill fortfarande utmana sig själv, vill fortfarande ta musiken framåt.

Han lyckas inte varje gång, men tillräckligt ofta för att ”Western stars” ska bli en älskvärt nostalgisk roadtrip.

För drygt 20 år sedan gav Elvis Costello och Burt Bacharach ut gemensamma albumet ”Painted from memory”. Kanske hade den skivan varit en bättre utgångspunkt än Springsteens charmiga men aningen luddiga målbild för ”Western stars”; pop inspirerad av södra Kalifornien med 70–talsbränna samt Bacharach och Glen Campbell på blandbandet.

På studioalbum nummer nitton är det förvisso ingen tvekan om att Springsteen utforskar sitt sentimentala jag utan filter. Den smäktande orkestreringen som ringar in albumet resulterar stundtals i ett retrosound som han sällan eller aldrig varit i närheten av tidigare.

Men 69–åringen hade kunnat ta ut svängarna ännu mer.

Nästan lika ofta låter nämligen melodierna och arrangemangen så bekanta att de skulle kunna vara bonusspår på de flesta album amerikanen gett ut på den här sidan millennieskiftet.

Det är när musiken hamnar så långt bort som möjligt från de euforiskt bredbenta konserterna från de senaste åren som den är som mest kittlande. Det är då den nya sidan av Bossen träder fram som tydligast.

Storytellern Bruce Springsteen, som fick sitt slutgiltiga erkännande i och med sin Broadway–show, är levande och närvarande genom hela ”Western stars”.

Visst har en del spår – som ”There goes my miracle” – rena poptexter, men i låtar som exempelvis ”Stones”, ”Drive fast” och ”Moonlight motel” målar hans penna upp filmiska scener som går hand i hand med skivans Hollywoodstråkar.

”Western stars” är inte bara ett ambitiöst och älskvärt album, det är ett bevis på att Springsteen inte stagnerat. Han är fortfarande nyfiken, han vill fortfarande framåt.

Att han inte alltid lyckas rida in i solnedgången är sekundärt.

ALBUM

Bruce Springsteen

”Western stars”

Vem: Amerikansk rockikon som fyller 70 år i september. Mr Bruce tillbringade större delen av 2018 med hyllade showen ”Springsteen on Broadway”.

Vad: Ett soloalbum som inte följs av en turné. I höst ska Springsteen i stället spela in sitt tjugonde album, med sin turnémaskin E Street Band.

Nästa skiva är E Street Band med på tåget igen.

Bästa spår: ”Hitch hikin’”, ”Tuscon train”, ”Hello sunshine”.

Betyg låt för låt

”Hitch hikin’”

En stillsam akustisk roadtrip – med banjo – som får sällskap av stråkar när den närmar sig sin slutstation.

”The Wayfarer”

Bossen, bakom sina solglasögon, under Kaliforniens sol, på väg att gasa in i ”Tunnel of love”. Med stråkar, blås och körsång.

”Tucson train”

Tempot höjs medan ”The rising”-albumet skymtar i backspegeln. Fin, ganska klassisk, Springsteenrock med mjuka stråkar.

”Western stars”

Cowboyboots, John Wayne–referenser, whiskey och prärievargar… Titellåten utlovar pang pang, men Springsteens besök i Vilda Västern är en försiktigt filmisk ballad med steel guitar.

”Sleepy Joe’s Café”

Feelgood–bagatell med Seeger–dragspel, dansbandsdrag under klackarna samt sommarflickor som för tankarna till ”Girls in their summer clothes”.

”Drive fast (The Stuntman)

Sången om den sargade stuntmannen får det vemodiga soundtracket till ”The Wrestler” att poppa upp i bakhuvudet.

”Chasin’ wild horses”

Sången ligger långt fram i mixen, ”Devils & dust”–style. Melodin hade absolut kunnat platsa där, även om det här arrangemanget är mer romantiskt.

”Sundown”

Bossen driver från den ena baren till den andra i skivans poppigaste stund, som i sin tur drivs fram mot solnedgången av akustiska gitarrer, fjäderlätt beat och sentimentala stråkar.

”Somewhere north of Nashville”

Akustiskt och avskalat när en hes Springsteen sjunger lägereldscountry som klockar in under två minuter.

”Stones”

Bakis–Bossen vaknar upp med grus i käften – ”I woke up this morning with stones in my mouth” – på ett av albumets nyckelspår, återigen med en filmisk ljudkuliss.

”There goes my miracle”

Ett av de spår som redan getts ut – de andra är ”Tuscon train” och ”Hello sunshine” – och en av de mest direkta melodierna. Upplyftande retropop, trots låtens brustna hjärta. 

”Hello sunshine”

Låten som kanske bäst motsvarar Springsteens ambitioner att låta albumet göra en tidsresa till Kaliforniens 60–och 70–tal. Nostalgiskt Harry Nilsson–mys.

”Moonlight Motel”

Storytellern Springsteen sitter och grubblar på ett motellrum, med en flaska bourbon som sällskap. Och en melankolisk akustisk gitarr.