Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Bossen tar med lyssnarna på en nostalgisk tripp

Bruce Springsteens nya platta Foto: Danny Clinch Photography 2019
Foto: SHORE FIRE MEDIA
Foto: Kalle Gustafsson

Allt du hört stämmer – Bruce Springsteen gör något helt annorlunda på kommande albumet ”Western stars”, som ges ut den 14:e juni.

Bossen har småsten i munnen, filmstråkar i ryggen och diesel i tanken när han tar med lyssnarna på en nostalgisk tripp till 60– och 70–talets Kalifornien, via västern.

Expressens musikredaktör Anders Nunstedt har lyssnat på skivans tretton låtar – här är hans rapport.

”Hitch hikin’”

En stillsam akustisk roadtrip – med banjo – som får sällskap av stråkar när den närmar sig sin slutstation.

”The Wayfarer”

Bossen, bakom sina solglasögon, under Kaliforniens sol, på väg att gasa in i ”Tunnel of love”. Med stråkar, blås och körsång.

”Tucson train”

Tempot höjs medan ”The rising”-albumet skymtar i backspegeln. Fin, ganska klassisk, Springsteenrock med mjuka stråkar.

”Western stars”

Cowboyboots, John Wayne–referenser, whiskey och prärievargar… Titelspåret utlovar pang pang, men Springsteens besök i Vilda Västern är en försiktigt filmisk ballad med snygg steel guitar.

”Sleepy Joe’s Café”

Feelgood–bagatell med Seeger–dragspel, dansbandsdrag under klackarna samt sommarflickor som förstås för tankarna till ”Girls in their summer clothes”.

”Drive fast (The Stuntman)”

Balladen om den sargade stuntmannen får det vemodiga soundtracket till ”The Wrestler” att poppa upp i bakhuvudet. Sämre referenser kan man ha.

”Chasin’ wild horses”

Sången ligger långt fram i mixen, ”Devils & dust”–style. Melodin hade absolut kunnat platsa där, även om det här arrangemanget är mer romantiskt, mer orkestrerat.

”Sundown”

Bossen driver från den ena baren till den andra i skivans poppigaste stund, som i sin tur drivs fram mot solnedgången av akustiska gitarrer, ett fjäderlätt beat och sentimentala stråkar.

”Somewhere north of Nashville”

Akustiskt och avskalat när en kärv Springsteen sjunger lägereldscountry som klockar in under två minuter.

”Stones”

Bakis–Bossen vaknar upp med grus i käften – ”I woke up this morning with stones in my mouth” – på ett av albumets nyckelspår, återigen med en filmisk ljudkuliss.

”There goes my miracle”

Ett av de spår som redan getts ut – de andra är ”Tuscon train” och ”Hello sunshine” – och en av de mest direkta melodierna. Upplyftande retropop, trots huvudpersonens brustna hjärta. 

”Hello sunshine”

Låten som kanske bäst motsvarar Springsteens ambitioner att låta albumet göra en tidsresa till Kaliforniens 60–och 70–tal. Nostalgiskt Harry Nilsson– och Glen Campbell–mys när Mr Bruce nynnar med till stråkarna.

”Moonlight Motel”

Storytellern Springsteen sitter och grubblar på ett motellrum, med en flaska bourbon som sällskap. Och en akustisk gitarr. En melankolisk slutpunkt på ett ambitiöst, äventyrligt och annorlunda album. Med ”Western stars” gör 69–åringen något han aldrig gjort förut.