Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Börje Ahlstedt: "Jag är en social katastrof"

ÅNGRAR STJÄRNORNA PÅ SLOTTET. Min insats har blivit ett allmänt samtalsämne baserat på en oförmåga hos omgivningen att se vad jag verkligen gjort och sagt. Att se min ambition att ge programmet substans, säger Börje Ahlstedt.
ÅNGRAR STJÄRNORNA PÅ SLOTTET. Min insats har blivit ett allmänt samtalsämne baserat på en oförmåga hos omgivningen att se vad jag verkligen gjort och sagt. Att se min ambition att ge programmet substans, säger Börje Ahlstedt.
CECILIA HAGEN MÖTER...
Namn: Börje Ahlstedt. Ålder: 67 år. Familj: Hustru Birgitta, tandsköterska, sonen Klas, 38 år, dottern Maria, 33 år, och kungspudeln Emma,13 år. Bor: På Bullandö. Övernattningslägenhet på Styrmansgatan. Är: Dramatenskådis i kvadrat. Samt uppträder ofta för gamla och sjuka. Aktuell i: "Neil Armstrong var aldrig på månen" av Peter Birro. Goda egenskaper: "Jag försöker vara hjälpsam och hygglig". Sämre egenskaper: "Jag kanske inte riktigt förstår att uppskatta nuet." Fritidsintressen: Tycker om att vara på sjön. Laster: Arbetar för mycket. Motto: Det finns inget jag utan ett du.
"Jag är en social katastrof"
Börje, det enda villkor du ställde för den här intervjun, det var att jag inte skulle fråga om Ingmar Bergman. Varför inte det? - Vad jag menade var att han ofta blir så dominerande i ett samtal med mig, jag hamnar så lätt i min stora kärlek till honom. Det är han som gjort att jag fått vara på teatern, det är han som givit mig självförtroende, han tog hand om mig från start, han är min pappa och min mentor. Jag älskar honom. Vad har han sagt om din insats i "Stjärnorna på slottet"? - Han har inte kommenterat den serien alls. Nå, nu släpper vi honom och kastar oss rätt in på slottet. Du var inte med på presskonferensen inför premiären, varför inte det? - Jag tyckte att jag hade misslyckats i min självpåtagna roll som den som skulle röra om i grytan. Min sjukhusscen, rollspelet, blev inte vad jag velat. Därför ville jag att de fyras gäng, som jag kallar dem, skulle få utrymme att prata själva om sitt med pressen utan att jag var där och tog över. Hur trodde du att mottagandet av serien skulle bli? - Jag upplevde den själv som tam och substanslös. Min uppgift hade varit att tillföra substans och skapa energi och det lyckades jag inte med. Jag var med i min egenskap av skådespelare, inte för att sitta där och äta och dricka och vara ämabel. Det kan inte jag. Jag är en social katastrof, en blyg människa. Spelade du en roll i serien hela tiden, påstår du? - Ja. Utom i sista delen där jag ger upp. Där jag säger att hästen viskade något i mitt öra som fick mig att göra det. Men vad sa nu hästen till dig? - Han sa: "Hej Mattis!" och berättade att han hade kompisar som varit med i "Ronja Rövardotter". Sen, efter en kort suck, sa han: "Vad gör vi här, Mattis?" Och: "Om jag hade ett femte ben skulle jag inte kunna springa bättre för det. Du är femte benet i den här serien, du lamslår den." Det var sanningen, insåg jag. Och drog mig tillbaka till mitt rum. Spelar du alltid en roll? Gör du det precis just nu? - Nej, nu försöker jag vara Börje. Men när jag deltar högt betald i en tv-serie, då gör jag det. Jag är fostrad av Bergman till detta. Till att spela dramatiska roller. Till att berätta sagor. Teatern är mitt liv och min överlevnad. "Du är teater rätt igenom", sa Torsten Flinck till mig en gång. Var din ambition i själva verket att iscensätta ett klassdrama? - Jag, Börje Ahlstedt, portvaktsgrabben från Lilla Essingen, har spelat Peer Gynt i New York i regi av Ingmar Bergman. Woody Allen och en stor del av amerikanska skådespelareliten satt på första parkett och tittade på mig. En sekund stannade jag upp i spelet och tänkte att detta är inte klokt. - In i rummet på slottet vandrade jag, en arbetargrabb som köpt kläder för 12 000. Att ingen tagit upp den aspekten. Alla bara frågar: "Varför är han taskig mot Peter Harryson?" När jag säger bra saker i serien, då lyssnar ingen. Jag försökte få i gång viktiga diskussioner. Det gick inte.

"Jag var med i min egenskap av skådespelare, inte för att sitta där och äta och dricka och vara ämabel."

Det verkar som om Sverige delats upp i två läger, för och emot Börje Ahlstedt. - På stan säger de: "Bra, Börje!" och jag har fått brev där det står att utan mig hade det blivit mycket slätstrukna program. Men andra skriver: "Hur kan du gå på Peter Harryson som berett mig så stor glädje under många år?" Jag ställde ett antal provokativa frågor. Jag frågade Peter Harryson varför han slutade på Dramaten och om han blivit rik som programledare, han gick i försvarsställning. Jag frågade Mona Malm varför hon lämnat teatern. Och jag frågade Sven-Bertil om det varit av ondo eller av godo att heta Taube och vara adlig. Jag vet ju hur svårt min son, som är skådespelare, haft det för att han heter Ahlstedt. Det var den sortens diskussioner jag ville starta, det hade kunnat bli intressant. De var nog närgångna i överkant, de där frågorna. - Jo, men de behövdes för att något skulle hända. Fast alla väjer för det väsentliga, för att vi är så rädda, ingen vill sticka ut hakan. Jag har inte tid att hålla på med kallprat längre. Har du helt enkelt svårt för att lyssna till andra, dina påklistrade Musse-öron till trots? - Jag försöker att bli en stor lyssnare, en ännu större lyssnare. Det är, vid sidan av berättandet, min stora uppgift nu. Men man undrade mest om det inte var så att du var avundsjuk på Peter Harryson för hans förmodat höga lön och stora popularitet. - Jag har inget att vara avundsjuk på Peter Harryson för. Han förnekade att han, med all rätt, lämnade Dramaten för att han inte fick några roller. Det hade vi kunnat tala om. I stället sa att han visst fick roller, att han fått spela "Karlsson på taket". Jo, men den rollen fick han ärva efter mig, när jag gjort illa ett knä.

"Jag upplever att jag är född till det här. Jag är döpt av Ingmar Bergmans pappa Erik."

Finns det något som överträffar att vara skådespelare på Dramaten i dina ögon? - Nej, Dramaten är den större statskyrkan. Och jag ser mitt arbete som ett kall. Jag upplever att jag är född till det här. Jag är döpt av Ingmar Bergmans pappa Erik. Det var den första symbiosen mellan oss och därför viger jag mitt liv åt teatern. Men har det varit värt det? Om just detta handlar den pjäs jag just nu spelar på Elverket. Vad anser du om dina medstjärnor på slottet i stort, hur var de i sina roller? - De spelade inte. De hade gått på rubriken att programmet skulle vara en hyllning till skådespelaren. Det är det delvis, men bara delvis. Framför allt är det en såpa. Det är Big brother. Hade jag eller någon annan blivit stupfull, hade Sven-Bertil eller någon annan hoppat i säng med Maud Adams, då hade redaktionen gnuggat händerna, "äntligen får vi de här kulturmänniskorna att göra bort sig". Jag vet inte om du har gjort bort dig i och med det här, jag tror faktiskt att du har gjort ett sorts genombrott. - Genombrott? Jag har gjort alla stora roller på teatern, jag gjorde mitt genombrott för länge sen. Ett dokusåpagenombrott var detta möjligen, men att göra ett sådant var inte min mening. Min mening var att försöka bidra till att göra ett bra program. Ångrar du att du deltog? - Ja, det gör jag faktiskt. Min insats har blivit ett allmänt samtalsämne baserat på en oförmåga hos omgivningen att se vad jag verkligen gjort och sagt. Att se min ambition att ge programmet substans. Jag tycker att jag har gjort fiasko i rollen som stjärna. Men inte som Börje Ahlstedt. Har du, så här i efterhand, något att säga till Peter Harryson och de övriga på slottet? - Jag ber honom, och alla de andra, förbehållslöst om ursäkt om jag orsakat dem något som helst obehag eller besvär. Vad skulle få dig att vara med i en omgång till? - Ingenting. Absolut ingenting. Men det blev en rungande tittarsuccé.- Ja, det är klart att det blev. Folk älskar att på avstånd titta på när andra bråkar, slippa vara med själva i debatten. Det är den svenska ängsligheten i sin prydno.
Annons:

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!