Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
SPOILER ALERT

Så bra är Dips säsong 2 på SVT – premiär 13 november

Marie Agerhäll, Jesper Rönndahl och Moa Lundqvist spelar huvudrollerna i ”Dips”. Säsong 2 har premiär 13 november på SVT Play. Då blir säsongens sex avsnitt tillgängliga. Foto: SVT

Trams, flams och slams. Absolut, men säsong 2 av ”Dips” är mer än så. 

Under de två första varven är skämtet kul, vid det tredje tappar gnistan sitt lyster, och sedan, inne på varv sex, finns knappt något roligt kvar. 

Ändå fortsätter bilen köra. 

Runt, runt, runt. 

Plötsligt öppnar Mimmi Hamilton dörren och kräks. Då har tittarens motstånd brutits ner och man skrattar igen. 

I ”Dips” säsong 2 finns ett antal scener uppbyggda efter en liknande mall. Marie Agerhäll, seriens upphovsperson, manusförfattare och regissör, har en osviklig fingertoppskänsla när det gäller att veta exakt hur långt ett skämt kan dras, när skämtet har passerat gränsen och när det blir roligt igen. 

Aldrig trodde man väl, som exempel, att något så enkelt som att få se Jesper Rönndahl försöka cykla skulle vara roligt. 

Det är det. 

Bara i ”Dips”, vill jag påstå, kan sådana mirakel ske. 

Marie Agerhäll är upphovsperson, manusförfattare och regissör för ”Dips”. Hon spelar även rollfiguren Mimmi Hamilton. Foto: SVT

När ”Dips” säsong 2 börjar är seriens tre huvudpersoner Mimmi Hamilton, Fanny Båtsman och Jens Stråhle fast i Tadzjikistan. Kidnappade till och med. Det ska förstås lösa sig. Efteråt väntar ett slags klantighetens golgatavandring i korridorerna på UD. Hierarkier utmanas och diplomatiska så väl som personliga kriser måste hanteras. USA, Chile och Nordkorea är tre länder som dras in i trions ofta inkompetenta hantering av de flesta situationer.

Som arbetsplatskomedi är ”Dips” för absurd för att rimligtvis bottna i diplomatrealism. Endast en ständig strävan uppåt, med finare titlar som mål, ekar riktigt. Att kalla ”Dips” för satir känns därför inte rätt, snarare är serien en komedi som inte tvekar att vara tramsig och flamsig och som inte heller blundar för hur underbar slapstick kan vara. 

”Dips” vill underhålla.

Säsong 2 lyckas med det svåra konststycket.

Fortsatt är det Agerhälls och Rönndahls stream of consciousness-dialog som fastnar och som gör att man vill se flera scener tre, fyra och fem gånger. Eftersom Mimmi Hamiltons bubblande ordströmmar står i kontrast till Jens Stråhles sävligare uttryck och Fanny Båtsmans undertrycka ilska blir de förtjusande komplement till varandra och aldrig rollfigurer som slåss om samma utrymme. 

Imponerande är även att, och hur, de sex nya avsnitten fördjupar rollfigurerna, vilket gör att man bryr sig om dem på ett annat sätt än i första omgången. Med det blir deras, och omgivningens, hybris, arrogans och brist på självinsikt än mer uppenbar och därmed både sorgligare och roligare. 

Gränsen mellan humor och tragedi är hårfin. Grejen med ”Dips” är att ingen av seriens rollfigurer är medvetna om just det. 

I en scen beskriver Mimmi Hamilton jobbet på UD som att vara med i ”Hunger Games” skriven av Franz Kafka. 

Vem vill inte se det?

Mattias Bergqvist finns på Twitter: @bergqvist_m

Gilla Spoiler alert på Facebook för det senaste om SVT:s tv-program

# ”Dips” säsong 2 har premiär 13 november på SVT Play. Alla sex avsnitt blir tillgängliga samtidigt. Seriens sänds även i SVT på fredagarna med start 13 november. Marie Agerhäll och Jesper Rönndahl har skrivit manus, medan Agerhäll regisserat. Duon spelar även två av huvudrollerna. På rollistan finns även, bland andra, Moa Lundqvist, Kristian Luuk, Tore Kullgren och Martin Soneby. ”Dips” produceras av Allvarliga Produktioner.