Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så bra är ”Sju sidor av sanningen” i SVT med Leeanna Walsman, Hugo Weaving

Alex Dimitriades och Leeanna Walsman på en bild från ”Sju sidor av sanningen”, som har premiär 19 juni i SVT och som baseras på Elliot Perlmans roman ”Seven types of ambiguity”. Foto: ABC TV/SVT

”Sju sidor av sanningen” baseras på Elliot Perlmans roman med samma titel. Serien har så lätt fot på gasen att den aldrig lever upp till sitt potential, men är värd att se bara för Hugo Weavings rollprestation.  

Skådespelaren Hugo Weaving dominerar ”Sju sidor av sanningen” på ett sätt som maler sönder det motstånd man inledningsvis känner mot den australienska serien, som börjar med varje förälders mardröm. 

Ett barn lämnas på skolan. För honom är det en stor dag där bland annat en utflykt till djurparken står på schemat. När barnet, som i det här fallet heter Sam, ska hämtas av sin far är han borta. Klyschigt kan tyckas, särskilt när första avsnittet lägger så mycket tid på Joe, spelad av Alex Dimitriades. 

Redan i andra avsnittet bakas nya bullar. 

”Sju sidor av sanningen” baseras på Elliot Perlmans roman ”Seven types of ambiguity”. Boken är bättre än serien, som i varje nytt avsnitt berättar hur kidnappningen av Sam påverkar rollfigurerna med ett tydligt perspektiv hos en av dem. 

Således: första avsnittet har titeln ”Joe”, eftersom det var Joe som lämnade sin son på skolan den ödesmättade dagen. Avsnitt 2 har titeln ”Alex” och fördjupar berättelsen från psykiatern Alex (Weaving) perspektiv. Det tredje avsnittet koncentreras kring en rollfigur som heter Angela, och så vidare. 

Perspektivförskjutningen gör att berättelsen rundar sina hörn på ett snyggt sätt. I premiären finns exempelvis en scen där Joe undrar om Alex har några småmynt. I det andra avsnittet och när tittaren ser samma sekvensen från Alex perspektiv är stämningen annorlunda, mer triggad och hetsig. 

Hugo Weaving spelar Alex i tv-serien ”Sju sidor av sanningen”. Foto: ABC TV/SVT

Ana Kokkinos, Glendyn Ivin och Matthew Saville regisserar två avsnitt var – jag har sett de tre första för den här recensionen – och håller ensemblen i lagom hårda tyglar. I ett antal scener önskar man mer fart, i andra ett mer jordnära tempo, främst eftersom serien väljer relationer – vänskapliga, romantiska, äktenskapliga – som tematisk fond och därmed sänker den psykologiska thriller-puls som finns i romanen. 

I mitten av det trassliga hemlighetsnät som ”Sju sidor av sanningen” ska få upp och som naturligtvis leder till flertalet konsekvenser för rollfigurerna finns Simon Heywood (Xavier Samuel). Seriens kärna är inte om det var han som tog Sam, utan varför han gjorde det och tidigt är kopplingarna till Sams mamma Anna (Leeanna Walsman) uppenbara. 

Författaren Elliot Perlman finns bland seriens manusförfattarna, men varken han eller övriga involverade trycker på gasen tillräckligt hårt för att ”Sju sidor av sanningen” ska bli det relationspsykologiska drama som serien har potential att bli. 

Å andra sidan är det värt att se de sex avsnitten för Hugo Weaving. 

Mattias Bergqvist finns på Twitter: @bergqvist_m

Gilla Spoiler alert på Facebook för det senaste om SVT:s tv-program

# ”Sju sidor av sanningen” har premiär 19 juni i SVT och på SVT Play. Serien baseras på Elliot Perlmans roman ”Seven types of ambiguity”, som också är dess originaltitel. Perlman, Jonathan Gavin, Marieke Hardy och Jacqueline Perske har skrivit manus, medan Glendyn Ivin, Ana Kokkinos och Matthew Saville regisserar de sex avsnitten. På rollistan finns bland andra Leanna Walsman, Alex Dimitriades, Xavier Samuel, Andrea Demetriades och Hugo Weaving.