Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

SPOILER ALERT

Så bra är ”The Haunting of Hill House” på Netflix med Timothy Hutton, Carla Gugino

Timothy Hutton, Kate Siegal, Elizabeth Reaser, Michael Huisman, Oliver Jackson-Cohen i ”The Haunting of Hill House”, som har premiär 12 oktober på Netflix. Foto: Steve Dietl/Netflix

”The Haunting of Hill House” innehåller ett av årets bästa avsnitt. Netflix-serien har dessutom precis det som skräckgenren alltid borde innehålla.

”The Haunting of Hill House” är lite rörig till en början. Fortsätt titta. Tämligen snabbt tar en vaggande känsla över som gör att det tv-universum Mike Flanagan skapat landar i att vara en av årets bästa tv-serier. 

”The Haunting of Hill House” är ett smart konstruerat familjedrama där det enkla visar sig vara emotionellt och psykologiskt komplext, där storybågar tar vägar som först verkar omöjliga samtidigt som Flanagan med små medel bygger spänning som vid väl valda tillfällen skräckexploderar. 

Berättartekniskt lånar ”The Haunting of Hill House” en del från exempelvis ”Lost” i hur serien sömlöst hoppar mellan nutid och flashbacks och låter en huvudpersons upplevelser vara ett avsnitts kärna. 

I vissa fall återkommer scener sedda ur andra perspektiv; dels rollfigurernas, men också tittarens, som får mer och mer information om vad som egentligen har hänt familjen Craine. 

Den del av ”The Haunting of Hill House” som utspelar sig i nutid presenterar rollfigurer som är märkta av skuld och tragedi och som ägnat större delen av sina liv åt att försöka förstå och handskas med det de varit med om. 

I flashbackform berättas historien om hur äkta paret Hugh och Olivia Crain bestämt sig för att renovera Hill House för att sedan sälja det exceptionella och hemsökta huset med vinst. Hugh och Olivia flyttar in med sin fem barn Steven, Shirley, Theodora och tvillingarna Luke och Nell.  

Självklart börjar övernaturliga saker hända. 

McKenna Grace, Lulu Wilson, Henry Thomas, Julian Hillard, Paxton Singleton, Violet McGraw och Carla Gugino i ”The Haunting of Hill House”. Foto: Steve Dietl/Netflix

Castingen i ”The Haunting of Hill House” är speciellt lyckad. Henry Thomas och Timothy Hutton är perfekta som den yngre respektive äldre Hugh Craine. Kate Siegel, som spelar den äldre versionen av Theodora ser ut att vara släkt med Carla Gugino, som gör rollen som Olivia Crain. Men naturligtvis är det inte bara likheter i utseende som har betydelse. 

Ensemblen är som helhet utsökt sammansatt och utvald, vilket framför allt blir tydligt i hur bra de yngre skådespelarna är. Violet McGraw och McKenna Grace, som spelar Nell och Theodora i seriens dåtid, stannar kvar i minnet efter man sett klart de tio avsnitten.  

Ändå: ”The Haunting of Hill House” styrka är seriens envishet, som borrar sig djupt i berättarstrukturen. Inledningsvis upplevs avsnitten som alltför långa, men belöning väntar för den som sitter kvar i soffan. Seriens sjätte avsnitt blir ett slags avstamp mot mål med imponerande långa scener som är vackert komponerade och emotionellt dränerande. 

”The Haunting of Hill House” vinner på hur Mike Flanagan och hans manusförfattarteam – Flanagan regisserar även alla tio avsnitt – fokuserar på rollfigurerna och deras inre för att berätta en skräckhistoria i stället för tvärtom.

I efterhand är det inte de kusliga scenerna som etsar sig fast, utan sättet serien handskas med hur minnen kan hemsöka och förstöra liv samt hur stark längtan efter, och nödvändigheten av, att tillhöra en familj kan vara. 

”The Haunting of Hill House” förtjänar att bli en succésnackis för att på så sätt visa vad riktigt bra genre-tv kan och bör vara. 

Mattias Bergqvist finns på Twitter: @bergqvist_m

Gilla Spoiler alert på Facebook för det senaste om Netflix tv-serier