Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Rolf Lassgård briljerar som LMJ – så bra är ”Den döende detektiven”

Alexej Manvelov, Rolf Lassgård och Helena af Sandeberg på en bild från "Den döende detektiven". Foto: Peter Cederling/SVT
Alexej Manvelov, Rolf Lassgård och Helena af Sandeberg på en bild från ”Den döende detektiven”. Foto: Peter Cederling/SVT

Rolf Lassgård, Helena af Sandeberg och Alexej Manvelov bjuder upp. Tillsammans gör de sista valsen för Lars Martin Johansson till en vacker dans.

3geting

”Den döende detektiven” är fängslande från start: efter att Lars Martin Johansson drabbats av en stroke får kameran vila i uppvaknandet, förvirringen, de många undersökningarna och, slutligen, början på ett slags rehabilitering.

Det är starka scener. Personliga scener och ibland scener som känns privata. Regissören Kristian Petri väljer närgångna bilder, sådana som säger mer än vad dialog någonsin kan. Navet i dessa är Rolf Lassgård, som gjort Lars Martin Johansson till en av karriärens stora roller. I ”Den döende detektiven” når han zenit; bättre än så här går det inte att gestalta Leif GW Perssons rollfigur.

Här hittas lynnet och ilskan när man tvingas dras med en begränsad kropp, att fysiskt inte klara av det som tidigare var självklart. Utfallen är därför många, medan glädjens hopp endast tycks finnas i ett ouppklarat mord på en flicka för trettio år sedan.

Den inofficiella utredningen fungerar som ett pådrivande verktyg i berättelsen och för att illustrera vem LMJ varit och nu, mot livets slut, blivit. Därför är det inte underligt att ”Den döende detektiven” är som bäst när dåtid möter nutid under nya förutsättningar; miniseriens höjdpunkter är de gånger Rolf Lassgård, Alexej  Manvelov och Helena af Sandeberg står ensamma eller interagerar med varandra.

Tillsammans är de till och med så magnetiska att scener med andra skådespelare sänker helhetsintrycket. Varje sekund som går utan kärntruppen känns som en sekund för mycket och som tid förlorad.

Speciellt drabbande blir några av scenerna med Rolf Lassgård och Helena af Sandeberg. Då finns ett givande och tagande som är sällsynt inom svensk tv-dramatik. Märk också hur Alexej Manvelov låter sin rollfigur Max utvecklas under de tre avsnitten: finkalibrerat skådespeleri som är ytterst njutbart när man upptäcker nyanserna.

Tilltalande är även hur manusförfattaren Sara Heldt får dialogen att svänga. Den har en särskild melodi som till en början är svår för örat, sedan fyllig och sparsmakad på samma gång när man accepterar flödet. Heldts manus tillsammans med skådespelarnas fraseringar får det att sjunga om Leif GW:s Perssons polissvenska, vilket inte är det lättaste.

”Den döende detektiven” avslutar den tredelade filmatisering vars två första delar baserades på Leif GW Perssons romantrilogi ”Välfärdsstatens fall” och gör det med en dundrande huvudensemble omgiven av mycket svagare biroller.

Värre kunde det verkligen ha varit.

Mattias Bergqvist finns på Twitter: @bergqvist_m

Gilla Spoiler alert på Facebook för det senaste om SVT:s tv-serier

# ”Den döende detektiven” har premiär 3 januari i SVT. Avsnitt två sänds den 5 januari och det avslutande avsnittet den 8 januari. Kristian Petri regisserar, Sara Heldt har skrivit manus. I rollistan finns bland andra: Rolf Lassgård, Helena af Sandeberg, Alexej Manvelov, Henrik Norlén, Lena B Eriksson, och Amanda Ooms.