Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
SPOILER ALERT

Tankar om kritiken mot ”Syrror” – fiktion roligare än verkligheten

Celie Sparre som Iris, Tanja Lorentzon som Malin och Marall Nasiri som Julia i "Syrror". Foto: TV4
Celie Sparre som Iris, Tanja Lorentzon som Malin och Marall Nasiri som Julia i ”Syrror”. Foto: TV4

Nära 1,1 miljoner. Så många såg premiären av ”Syrror” i TV4 i onsdags. Det är en övertygande och, faktiskt, förvånande stark siffra för att vara en ny dramaserie i TV4. Jag får också höra att siffrorna i TV4 Play under veckan som gått håller hög nivå.

Förstår jag allt rätt kommer avsnitt 2 inte nå samma höjder. För många är ilskna. Rent av förbannade. Och det kan jag begripa – om det nu vore så att kritiken var riktad mot dramaturgin i ”Syrror”, mot hur serien bygger respektive rollfigurs storybåge och de medföljande kärlekshistorierna.

Visst, det finns kritik mot kvinnosynen i ”Syrror”, och den delar jag till fullo. Som jag nämnde i min recension av serien kommer det än värre scener i avsnitt 2 än i premiären; låt oss stanna vid att det inkluderar intubering och glidmedel.

MEN och det är verkligen ett ”men” med versaler: Kritiken som syftar på att ”Syrror” ger en felaktig bild av vad det innebär att vara sjuksköterska är helt fel ute. ”Syrror” är en dramaserie, om än en långt från perfekt dramaserie, och som sådan har den inga skyldigheter att skilda verkligheten. Snarare tvärtom.

Henrik Norlén som Max och Marall Nasiri som Julia i den där intuberingsscenen. Foto: TV4
Henrik Norlén som Max och Marall Nasiri som Julia i den där intuberingsscenen. Foto: TV4

Det går naturligtvis inte att förvänta sig att en dramaserie ska ge svar på frågor som om Gud finns, hur man är en bra förälder eller frågor om andlighet, moral, tro och så vidare i en evighet. Däremot går det att förvänta sig är att serier som gör anspråk på så komplicerade frågor också får tittaren att själv ställa sig frågorna, att fundera på sin egen existens och sitt agerande.

”Syrror” gör som alla kan se inga sådana försök, eller: Serien lyckas i alla fall inte om sådant uppsåt finns. ”Syrror” är underhållning, eller ”drama light” om man så vill. Samtidigt går det att argumentera för att spelplatsen, det vill säga sjukhuset, bara är en kuliss för att berätta om människor mitt i livet, som har drabbats av sorg och som delar glädje, som försöker få vardagen att gå ihop, som vilset tampas med kärlekens våndor och svårbeskrivliga vilja. Och om så, så det går det att identifiera sig med rollfigurerna och då spelar det ingen roll om de både jobbar på akutmottagningen och på traumaavdelningen.

Dessutom och som vi alla vet: Verkligheten är sällan så rolig som fiktionen.

Med all respekt för sjuksköterskor, min mamma är exempelvis en av dem: En serie som skildrar verkligheten, hur det egentligen ser ut på de svenska sjukhusen, skulle med försvinnande få undantag bli tråkigare än vad ”Syrror” är. Och ”Syrror”, med vacklande dialog och birollsfigurer, är jag mestadels tveksam till.

P4 Västernorrland rapporterar i dag (26/11) att Sundsvalls sjukhus dagen innan hade fler överbeläggningar än någonsin tidigare med 47 stycken. I Örnsköldsvik var det 18 överbeläggningar samma dag. Som om inte det vore nog: Sollefteå BB läggs ner. För jävligt så klart.

Jag skulle gärna se och heja på en dokumentärserie om de oroande förändringarna i vården, om vilka politiska beslut som ligger bakom att det blir överbeläggningar och de kortsiktiga liksom långsiktiga konsekvenserna av det. ”Syrror” ska och bör inte ta upp sådana frågor för det hade inte blivit bra tv i kontexten av den tv-serie som ”Syrror” är.

Kravet på något liknande är för mig lika underligt som att tro att ”House” handlar om hus.

”Syrror” är vad ”Syrror” är. Den ska självfallet kritiseras för den ofta undermåliga dialogen och ett bristande rollfigursgalleri. Men att blanda in verkligheten, det är att i sammanhanget skjuta sig själv i foten.

Mattias Bergqvist finns på Twitter: @bergqvist_m

Gilla Spoiler alert på Facebook för det senaste om din favoritserie