Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
SPOILER ALERT

Premiär: Så bra är ”Bloodline” säsong 2 hos Netflix

Foto: Saeed Adyani/Netflix
Foto: Saeed Adyani/Netflix

Först och främst: Det är dumt att se säsong 2 av ”Bloodline” som en separat del av serien. De nya avsnitten är en så tydlig fortsättning på säsong 1 att det lika gärna kunde ha varit 23 avsnitt som släpptes tillsammans i en klump.

Och det är ett problem.

Jag såg nyligen om tre avsnitt från ”Bloodlines” första säsong. De är toppen. De håller trots att man vet hur det slutar, hur handlingen har utspelat sig och vad som har hänt. Säsong 2 av ”Bloodline” är inte nära orkanstyrkan i säsong 1.

(Innan vi fortsätter och för säkerhets skull: SPOILER ALERT om du inte har sett ”Bloodline” säsong 1, då det är nödvändigt att skriva om vad som händer där för att till fullo kunna motivera svagheten med den nya omgången).

Linda Cardellini på en bild från säsong 2 av "Bloodline". Foto: Saeed Adyani/Netflix
Linda Cardellini på en bild från säsong 2 av ”Bloodline”. Foto: Saeed Adyani/Netflix

Inför säsong 2: Danny Rayburn (Ben Mendelsohn) är död. Hans bror, polisen John Rayburn (Kyle Chandler) dödade honom. Deras syskon Meg (Linda Cardellini) och Kevin (Norbert Leo Butz) är medvetna om vad som har hänt och hjälpte till att förstöra bevis. Nu ska de leva med sina val. Det är inte alls lätt.

”Bloodline” har tre briljanta upphovsmän i Todd A Kessler, Danny Zelman och Glenn Kessler. De vet hur man håvar in tittaren för att sedan behålla hans eller hennes intresse. Det visade de med ”Damages” och det visade de med ”Bloodlines” första säsong – när det gäller säsong 2 har de misslyckats.

Fortsättningen på ”Bloodline” är till en början seg. Mycket av den koncentrerande spänningen som gick att ta på är nu på åtminstone armslängds avstånd. Det är synd och skam, för först mot säsongens avslutning (jag har förhandstittat på sex avsnitt: 1-4, 9-10) börjar handlingen kännas angelägen igen. När jag hade sett de fyra första avsnitten var jag irriterad – när jag sett de två sista var jag sugen på mer. Säsong 2 skulle ha börjat som den slutar och sedan accelererat. I stället fastnar avsnitten i rollfigurernas skuld, ångest och förvirring utan att seriens övergripande handling rör sig framåt; en frustrerande rundgång som knyter knut på sig själv.

Dannys spöke hemsöker visserligen de kvarvarande medlemmarna i familjen Rayburn, men det är inte det samma som att ha Ben Mendelsohn i handlingens centrum. Mendelsohns magnetism är saknad och trots att han gör mycket bra klarar Kyle Chandler inte av att fylla sådana förträffliga skor. Samtidigt är det inte skådespelarna som gör att ”Bloodline” pulserar saktare. Ensemblen är fortsatt strålande, speciellt Linda Cardellini, men de har sämre material att jobba med. Dessutom är det underligt att Sissy Spacek inte får mer utrymme då hennes gestaltning av mamma Sally Rayburn förtjänar plats och tid. Säsong 2 missar också att till fullo ta tillvara på Florida Keys där serien utspelar sig. I säsong 1 var platsen en maffig skådespelare, nu har den endast en bortglömd birollsfunktion vilket inte alls är vad man ska förvänta sig eller kan kräva.

Med allt detta sagt är det ändå viktigt att påpeka att säsong 2 av ”Bloodline” är sevärd, även om besvikelsen är påtaglig. Det sägs att serien såldes in till Netflix med en tanke om att göra sex säsonger. Kanske blir omgång 3 den som återigen får mig att bry mig om vad som händer familjen Rayburn – som läget är nu är ”Bloodline” aldrig tillräcklig ivrigt spännande i berättandet för att serien ska vara värd att direkt slänga sig över i nyfiket klumpkollande.

Mattias Bergqvist finns på Twitter: @bergqvist_m

Gilla Spoiler alert på Facebook för det senaste inom tv-världen