Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
SPOILER ALERT

”True detective” i mål – stundvis värdelöst och en enorm besvikelse

Vince Vaughn och Colin Farrell på en bild från den andra säsongen av "True detective". Foto: HBO Nordic
Vince Vaughn och Colin Farrell på en bild från den andra säsongen av ”True detective”. Foto: HBO Nordic

Den andra omgången av ”True detective” är över. I måndags (10/8) landade den 83 minuter långa säsongsfinalen hos HBO Nordic och C More.

Precis som med första säsongen är Nic Pizzolatto upphovsman och manusförfattare. I rollistan hittar vi bland andra Colin Farrell, Vince Vaughn, Rachel McAdams, Taylor Kitsch, Kelly Reilly, David Morse, James Frain och W. Early Brown.

Å ena sidan: SPOILER ALERT om du inte vill veta något överhuvudtaget om de åtta avsnitten som är ”True detectives” andra säsong. Under bilden finns detaljer som kan uppfattas som avslöjande. Å andra sidan: Varningen har ingen betydelse, för om du läser hela texten vill du ändå inte se avsnitten.

Rachel McAdams och Taylor Kitsch. Foto: HBO Nordic
Rachel McAdams och Taylor Kitsch. Foto: HBO Nordic

“You don’t want to look hungry. Never do anything out of hunger. Not even eating.”

Första gången jag såg ”True detectives” andra säsongsfinal somnade jag två gånger. Detta är ovanligt och det berodde inte på trötthet, utan på tristess. Inom mig fanns inte ens orken att bli arg eller skratta åt den plumpa dialogen – all den energin hade gått åt till att vid gudarna förbanna de usla avsnitt som ledde fram till avslutningen.

”True detective” med Matthew McConaughey och Woody Harrelson var förra årets bästa serie (vilket säger mycket med tanke på konkurrensen). ”True detective” med Farrell, Vaughn, McAdams och Kitsch var stundvis värdelöst, bitvis frustrerande och framför allt en enorm besvikelse.

Kanske handlade det om att justera förväntningarna till en rimlig nivå, att inte låta förhoppningarna ta över – alltså precis motsatsen till vad jag lät hända efter att ha förhandstittat på tre avsnitt.

Då var betyget tre getingar.

Nu, med facit i hand, är betyget lägre; en geting kraschlandar, medan en är skadad och med nöd och näppe orkar lämna marken.

LÄS MER: Nya ”True detective balanserar på gränsen till parodi

Det är förstås idiotiskt att jämföra ”True detectives” första och andra säsong. Handlingen, skådespelarna, regissörerna och så vidare är andra och annorlunda. Den enda gemensamma nämnaren är manusförfattaren Nic Pizzolatto och hans insats bör och ska bedömas utifrån likheter och skillnader. Således: Om Pizzolatto under säsong ett var en guide till själens inre, till de platser som visar människans värsta och bästa sidor och som tog oss med på en resa bortom sans och vett med två stadiga fötter i verkligheten, så körde han nu tourbussen hela vägen fram till sopstationen.

”True Detective” öppnar med ett avsnitt vars titel, ”The western book of the dead”, är en referens till Bardo Thödol/Den tibetanska dödsboken, en helig skrift inom den tibetanska buddismen. Här finns ett första utropstecken till vad som komma skall: Skriften är dels tänkt att vara en vägledning för de levande och dels en text som ska vara en slags karta för vad medvetandet upplever efter döden men innan återfödelsen. Den själavandringen är central i ”True detective”, liksom hotet om döden i alla dess former som de fyra huvudrollfigurerna lever med.

Naturligtvis finns det också något tilltalande i att Rachel McAdams rollfigur heter Antigone ”Ani” Bezzerides. I den grekiska mytologin är Antigone dotter till kung Oidios och hans mor och hustru Iokaste. Och ja, innan du frågar, de inledande avsnitten svämmar över av Oidipuskomplex.

En annan ledtråd till säsongen är ledmotivet, Leonard Cohens ”Nevermind” vars text ramar in tematiken med bland annat dessa rader: ”I dug some graves, you’ll never find/You turned me in, at least you tried, you side with them, whom you despise/The story’s told with facts and lies, in places deep with roots entwined/I live the life I left behind”.

# Vi fick olika versioner av ledmotivet och höra olika delar av Cohens textrader beroende på vilket avsnitt det var.


Vi hade alltså redan från början en hel del referenser och tematiska ledtrådar att glupskt fördjupa oss i och då är det lätt att efter varje avsnitt ”glömma” att dialogen allt för ofta var stramt och ofattbart bristfälligt skriven, att skådespelarna tycktes stela och obekväma i sina roller och att den övergripande berättelsebågen inte spelade någon roll (efter säsongens slut, bryr sig egentligen någon om vem som mördade Ben Caspere och varför? Nej, just det.)

I vilket fall: Avsnitt två, ”Night finds you”, och tre, ”Maybe tomorrow”, fortsatte att blanda bra scener med dåliga, innehöll en hel del uppblåsbar maskulinitet, ville berätta hur föräldrarnas synder påverkar huvudkvartetten som vi följde och så massa, massa, massa, massa nya rollfigurer. Vi hade ju även en bra cliffhanger som fick mig att önska att Ray Velcoro skulle dö som ett slags överraskningsmaximerande och därefter den där David Lynch-scenen som inledde trean, vilket gjorde det omöjligt att inte tänka på Den tibetanska dödsboken och senare, när säsongen var slut, också hur Fred Wards rollfigur i Rays dödsdröm förutspådde hans bortgång bland träden och de ”gigantiska männen”.

Sedan föll allt i bitar. Eller som avsnitt fyra heter: ”Down will come”.

För hur kaotiskt adrenalinstinn och actiontilltalande slutscenen i det avsnittet än må ha varit, så var det då jag, och kanske även du, upptäckte att vi inte hade några känslomässiga band till de här rollfigurerna. Det kvittade vem som dog och vem som levde. Bubblan sprack samtidigt som kullorna ven och skotten ekade. Efteråt: Tomhet.

I serien gjordes ett tidshopp, vi fick se en orgie, ta del av sådan cynism att det stod oss upp i halsen och någonstans under de evighetslånga slutet sa han som startade motorn vars vågor förde alla rollfigurer närmare och närmare varandra, alltså Lenny med fågelmasken: ”I am the blade and the bullet”.

Där och då dog jag inombords.

TD_205_022715_LT_373-800x800

Nic Pizzolatto ville göra en stor säsong, enorm i omfång, gränslös i rollfigursgalleriet och visa på den krassa tid vi lever i, hur egennyttan vinner och förlorar som av en slump, meningslösheten i att kämpa emot för det slutar tydligen ändå i öknen med bisarra syner och liemannen bakom axeln. Pizzolatto ville, för att ta till en väl använd referens, vara James Ellroy och göra ”Chinatown”. Han misslyckades, men i den förspillda strävan fick han Colin Farrell och Rachel McAdams att trots dåligt material visa hur bra skådespelare de faktiskt är.

LÄS MER: Grundlurad – därför är nya ”True detective” så frustrerande

Pizzolattos försök att uppfinna hjulet igen gav oss åtta avsnitt vars bärande handling fick punktering. Sakta, men säkert, pyste all luft ur däcket och redan innan vi nått vägs ände var allt stillastående. Lyckligtvis var utsikten, det visuella, alltid snygg, framför allt i säsongsavslutningen.

Inför den tredje omgången av ”True detective” – en sådan lär komma, även om det inte finns en bekräftelse från HBO – gäller det att justera förväntningarna till en rimlig nivå.

Jag förväntar mig något som är bättre än första säsongen med McConaughey och Harrelson.

Mattias Bergqvist finns på Twitter: @bergqvist_m

Spoiler alert + Facebook = sant. Här hittar du oss