Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
SPOILER ALERT

Premiär: ”Wolf Hall” hittills bäst bland sommarens nya tv-serier

Claire Foy som Anne Boleyn och Mark Rylance som Thomas Cromwell. Foto: Giles Keyte/BBC/SVT
Claire Foy som Anne Boleyn och Mark Rylance som Thomas Cromwell. Foto: Giles Keyte/BBC/SVT

Nu på söndag (21 juni) är det äntligen premiär för ”Wolf Hall” hos SVT och jag skriver äntligen för att serien är en av de som jag väntat på att få se.

”Wolf Hall” baseras på Hilary Mantels strålande roman med samma titel som serien samt uppföljaren ”För in de döda”. Böckerna inleder författarens planerade trilogi om Tudortiden i England. Läs genast båda. Peter Straughan har skrivit manus till serien, medan Peter Kosminsky regisserar alla sex avsnitt. I rollistan hittar vi namn som Mark Rylance, Damian Lewis, Claire Foy, Anton Lesser, Bernard Hill, Hannah Steele, Jessica Raine, Jonathan Pryce och Mark Gatiss.

Jag har förhandstittat på de tre första avsnitten, så SPOILER ALERT om du helt vill undvika detaljer om ”Wolf Hall” inför premiären hos SVT.

wolfhall2

Mark Rylance är enastående i ”Wolf Hall”. Enastående på det där sättet som Shakespeare är enastående, enastående så som endast brittiska skådespelare tycks kunna vara, speciellt i historiska dramaserier som handlar om England.

Rylance version av Thomas Cromwell är till en början avvaktande med en blick som fångar och förstår allt som händer i hans närhet. Rylance talar till tittaren med tystnad, men efterhand blir det uppenbart att Cromwell döljer sin intelligens och sitt kunnande för att manipulativt smörja sin väg mot toppen. Där behåller han sin känsla för det outtalade och med de små gesternas smarta ord rör han sig vant mitt bland och sedan i överklassens bombastiska intriger.

När vi träffar Cromwell för första gången är han rådgivare åt kardinal Wolsey, Henrik VIII:s lordkansler. Cromwell, son till en smed som misshandlade honom, har tidigare flytt och levt i Italien, Frankrike och Antwerpen. Om det får vi veta ytterst lite, små glimtar här och där. Det är knappast ett problem, utan ger Cromwell lite av mysteriets skimmer. Vid ett tillfälle, innan hans glädje skiftar till sorg, avslöjar Cromwell en smula om sina äventyr. I en annan scen visar han vad han kan göra med ett vapen. Det behövs inte mer för att vi ska fylla i luckorna, det är nämligen kul att tänka sig in i Cromwells dåtid.

För även om seriens stomme är kungens annullering av äktenskapet med Katarina av Aragonien och därefter giftermålet med Anne Boleyn så är det Thomas Cromwells kliv närmare den brittiska monarkin som håller serien levande.

Cromwells beräknande sätt att klara varje fälla, att blidka eller snärja utan att trassla in sig lämnar honom inte oberörd – han är smart nog att göra det som krävs, men har också moral nog att känna för de som blir offer för hans taktiska och pragmatiska dominospel.

Mark Rylance är med i nästintill varje scen och lyfter sina kolleger till nya höjder. I och med att Rylance har hittat så rätt i sin gestaltning tycks alla andra försöka matcha honom. I ”Wolf Hall” är Damian Lewis så bra som han borde ha varit i ”Homeland”; Rylance och Anton Lesser har flera underhållande verbala fajter byggda på gemensam respekt; Claire Foy är strålande som Anne Boleyn som med oberäkneligt humör (iskallt missnöjd eller snärtigt varm) förändrar England i grunden.

Det är också Foy, tillsammans med Rylance, som är ”Wolf Halls” behållning. I avsnitt tre finns en scen med de båda som talar om beundran och vad som i denna kontext får anses vara skoj och bus, samtidigt som Coy och Rylance förmedlar ett slags sexuell laddning som bygger på ett pyrande hot skulle deras verkliga intentioner bli kända. Helt enkelt magnifikt.

”Wolf Hall” rör sig framåt utan stress och avsnitten kan säkerligen upplevas som sega. Samtidigt finns en ständig framåtrörelse, serien hoppar över en del och låter mycket passera utan förklaring eller kontext (bra så, tycker jag, som via nätet sökt och hittat det jag känt mig behövt veta och då även lärt mig en del nytt på kuppen). Det långsamma tempot handlar om tålamod, både hos tittaren och för uthålliga Cromwell, som aldrig faller för hämndens sötma.

”Wolf Hall” är motsatsen till den genre som samlas under hashtagen brittisktvseriemedhistoriskförankringsomtarsigsjälpåförstortallvarochblirtråkig och är den bästa serie jag hittills sett av sommarens tv-premiärer.

Följ Mattias Bergqvist på Twitter: @bergqvist_m

Ja, Spoiler Alert finns på Facebook – häng med här