Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Recension: Guns N’ Roses ger ut sin rockklassiker med bonus

Axl Rose och Slash – snart står de så här på Ullevi. (Foto: Stella)

ALBUM

Guns N’ Roses
“Appetite for destruction: Limited Super Deluxe Edition”

Genre: Rock.
Bästa spår: “November Rain (Piano version)”, “Shadow of your love”

I nyutkomna boken “Twilight of the gods – A journey to the end of Classic Rock” skriver musikjournalisten Steven Hyden om det svårdefinierade begreppet “Classic rock”. I boken resonerar Hyden för att den klassiska rockens uppgång och senare fall började på 60-talet med The Beatles och slutade med Nine Inch Nails (i och för sig alldeles utmärkta) “The Fragile” från 2001. Efteråt följde Napster och fildelning och inget blev sig likt.

Ett annan naturlig slutpunkt skulle lika gärna kunna vara Guns N’ Roses debutplatta från 1987, som nu blivit med lyxig box. Allt som kom efter var antingen mer strömlinjeformat eller bara annorlunda (läs Nirvana).

Det kan vara svårt att förstå eller komma ihåg hur rocken mådde när “Appetite for destruction” kom ut.

Dels var rock som genre så mycket större än vad den är idag. När “Appetite for destruction” 1988 nästan ett år efter släppet toppade Billboard-listan, var fyra av de åtta mest säljande skivorna i USA hårdrocksplattor. Hårdrock hade samma självklara kommersiella plats som hiphop har idag. Dessutom såldes det fortfarande skivor på en nivå som musikindustrin förstås bara kan drömma om idag. Över 30 miljoner exemplar av “Appetite for destruction” såldes världen över. Tvåan på albumlistan i september 1988? Def Leppards “Hysteria”, vars försäljningssiffra senare landade på 25 miljoner ex.

Dels var gänget från Los Angeles verkligen en behövlig adrenalinspruta bland alla dåtida tuperade MTV-rockband. I pressutskick från bandets skivbolag Geffen (som återges i boxens medföljande bok) slår skivbolagsfolket knut på sig själva när de försöker beskriva vilken omtumlande upplevelse det var att uppleva Axl Rose, Slash, Izzy Stradlin, Steven Adler och Duff McKagan både på och vid sidan av scen. Guns N’ Roses var sex, droger & rock’n’roll-myten på riktigt. Lika hedonistiska som föregångarna och stadskollegerna Mötley Crüe men med mörkare konturer. Kvintetten tog uppenbara influenser som Aerosmith och AC/DC och kokade ner allt till ett eget uttryck. De hade rätt image i rättan tid, en av världens mest inflytelserika gitarrister i Slash och en sångare som inte lät eller betedde sig som någon annan.

https://www.youtube.com/watch?v=cHakH5MY0c8

Dessutom hade de med “Appetite for destruction” ett pärlband av låtar som idag har blivit rock-klassiker och själva ryggraden i Guns N’ Roses fortsatta existens. När det återupplivade bandet i veckan spelade i Bordeaux innehöll låtlistan sju spår från debutplattan. Det lär se likadant ut när turnén når Ullevi senare i sommar.

“Appetite for destruction” är en odiskutabel klassiker som låter lika omedelbar idag som på 80-talet. Kraften i Axl Roses röst och doften av cigg och utspillda drinkar går fortfarande att ta på. “Welcome to the jungle”, “Paradise City” och “Sweet Child O’ Mine” borde enligt konstens alla regler vara sönderspelade för all framtid. Ändå är det något som händer varje gång Slash och Izzy Stradlins gitarrer drar igång. Något primitivt och tidlöst.

Boxen kommer inte bli någon klassiker, trots en lyxig utformning med en massa plock. Faksimiler på konsertbiljetter är en sak, Slashs tatuering att själv klistra på din arm en annan. Den 98-sidiga medföljande boken känns tung i händerna men innehållet kunde varit roligare. Ingen längre text eller intervjuer med medlemmarna, bara bilder och memorabilia. Mest känns det som att Axl Rose lämnat över en skokartong med gamla urklipp och konsert-flyers till skivbolaget och sagt åt dem att göra vad de vill.

Musikaliskt får vi också lite för lite nytt.

Super Deluxe-boxen innehåller fem plattor där det utöver ett remastrat original även ingår större delen av plattorna “Love like a suicide” och “G N’ R Lies” samt en tidig studio-session från 1986 där bandet ville se om producenten Mike Clink var mannen för jobbet (det var han).

Det mesta är alltså tidigare utgivet.

Mest fascinerar två versioner från sessionen 1986 av vad som skulle bli “November rain”. Att höra Axl Rose ensam på piano i Guns N’ Roses kanske mest episka ballad innan den är färdig känns lite som att kisa på rockhistoria. Anledningen att låten inte kom med på “Appetite for destruction”? Guns hade redan en ballad klar för plattan, “Sweet Child O’ Mine”, och det fick räcka.

 

ANDERS DAHLBOM