Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anders Nunstedt

Recension: Supercool melankoli när The National tar nästa steg

nationalisterna

The National är lika bra som de ser ut.

ALBUM
*4geting
The National
”Sleep well beast”

Genre: Rock
Vem: Matt Berninger (sång), Aaron Dessner (gitarr), Bryce Dessner (gitarr), Scott Devendorf (bas) och Bryan Devendorf (trummor) kommer från Cincinnati i Ohio. De bildades 1999.
Vad: Sjunde studioalbumet är producerat av Aaron Dessner tillsammans med brorsan Bryce och Matt Berninger. I november gör bandet två konserter på Annexet i Stockholm.
Bästa spår: ”Guilty party”, ”The system only dreams in total darkness”, ”Day I die”.

*rad avstand

Män på gränsen till nervigt genombrott

 

Melankolin ligger som en taggig filt över The Nationals sjunde studioalbum.
Det är en skiva dystrare än ett ihållande höstregn. Fylld med självanklagande grubbel, nattsvart humor och existentiell ångest.
Det märkliga är att ”Sleep well beast” samtidigt låter så cool och inbjudande.

*rad avstand
Efter indiesuccérna ”High violet” och ”Trouble will find me” tar kvintetten ännu ett litet kliv framåt i sin noga kalibrerade utveckling. Den här gången genom att släppa fram elektroniken och basera låtarna på piano snarare än gitarrer.
Det betyder inte att de inte låter som ett rockband längre, men syntarna ger en sofistikerad ljudbild som har flera lager.

*rad avstand
Den vana lyssnaren kommer att känna igen sig – inte minst tack vare Matt Berningers mjuka baryton – och efter hand bli rikligt belönad.

*rad avstand
”Sleep well beast” är inget omedelbart album. En Nationalskiva är sällan det. Visserligen har ”The system only dreams in total darkness” blivit deras första listetta i hemlandet (på obskyra Billboardlistan Adult alternative sounds) men det är inte hitkvaliteterna som gör bandet så älskvärt.

*rad avstand
Ibland känns det som att de jobbar mer med känslor och stämningar än melodier och arrangemang. Medan vissa artister uttrycker sig i slagord så skriver Berninger rader som ”It’s nobody’s fault/No guilty party/We just got nothing, nothing left to say” med osynligt bläck.

nationalerna2

Matt i mitten.

*rad avstand
Enda gången de tappar kompassen är ”Turtleneck”, en slarvig rocklåt med ett påfrestande gitarrsolo och nonsenstext.
Men de övriga elva spåren håller så hög klass att det inte spelar någon roll.
Även om The National på många sätt personifierar den alternativa rockscenen förtjänar de en betydande plats i mainstreamfåran.

*rad avstand
Allt de gör, känns. Ända in i märgen.

ANDERS NUNSTEDT